jag går ångestfyllt fram
till en övergiven brunn
som sinat för länge sen

runt om växer vass tistel
och växter jag inte känner

solen kommer och går
molnen formeras alltmer

ett lätt regn drar fram så

jag tittar ner i brunnen
men ser skyndsamt bort

regnet tilltar alltmer
åskan mullrar där borta

jag ser motvilligt ner igen
blicken fastnar på botten

ovädret sköljer fram hårt
det piskar vått och kallt
genom min kropp
och stirrandet mot botten
blir ett räcke att hålla i

jag vill gå därifrån
men botten håller mig kvar

nu är jag så väldigt liten
nu blev jag så där rädd igen

störtregnet upphör, drar iväg
jag skakar av mig likt en hund

jag skådar ner en sista igång
regnvattnet likt en spegel
mitt ansikte har gått sönder

jag skälver av förtvivlan
ögonen trillar ut

jag vänder och trevar mig bort
nånstans... bort igenom världen