Tabula Rasa. Hon stirrade ner på det tomma pappersarket. Försökte tänka bort alla krav, alla förväntningar. Nystart. Men det låg där, förblev tomt, stirrade tillbaka på henne. Nästan hånfullt, tyckte hon. Hennes liv, erfarenheter, allt hon varit med om, som format henne som människa, det borde finnas en bråddjup källa att hämta inspiration ifrån. Men nej, det var tomt.

Alla dessa vakna nätter då hon försökt få orden att komma tillbaka. Formulerat meningar i huvudet, vridit och vänt.
Om och om igen.

– Du skriver för invecklat, hade han sagt till henne, krånglar till det. Jag förstår inte dina texter, de berör mig inte längre. Han hade nog inte menat att vara elak, men visst gjorde det ont. Det fanns inget konstruktivt i den kritiken.

Delvis kunde hon hålla med honom. Det var rörigt, den röda tråden saknades, orden liksom snubblade över varandra. Kanske att det till och med var meningslöst dravel. Hennes konstnärssjäl var sårad. Lusten och kreativiteten hade svikit. Fick henne att börja tvivla. Vem var hon då om hon hade förlorat förmågan att skapa. Skapa med ord. Kanske att hon aldrig hade haft det i sig utan tvingat fram något som egentligen inte fanns där. För det är väl så att man föds med förmågan, eller?

Tabula Rasa, tänkte hon och plötsligt hade hon allt klart för sig. Nu hände något. Orden och meningarna liksom bubblade upp, ville ut. Dansade över arket. Skit samma om det är med två vänsterfötter, tänkte hon. De dansar. Det var hennes ord och de berörde. Henne.