Sedan började självhatet.
Jag var för ful
För dålig
Helt utan värde
För någon gjord av guld.
Tankar om min egen förskräckelse blev så stark
Kunde inte se dig utan att falla i sönder
Så små bitar att det skulle bli näst intill omöjligt att laga mig.
Jag föll.
Vägrade förstå att du inte var menad för mig.
För vem skulle det annars vara?
Hur kunde någon så perfekt någonsin komma in i mitt liv igen?

Ändå kunde jag inte sluta drömmar.
Drömmar om det "oss" som inte fanns.
Drömmar om de ickeexisternade stunderna
Ordet smakade så sött och så bittert.
It's a bittersweet symphony.

Tills den dagen då jag förstod att jag verkligen älskade dig och att jag inte var en främling för dig, var självhatet starkt.
Den dagen.
Då det var varmt och allting luktade vår.
Den dagen då jag flög som på moln.
För oj, vi hade tittat varandra i ögonen och utbytt ett så egentligen obetydligt ord.
För jag hade ju blivit så kär. Så himelskat kär. Att inget längre betydde någonting.