Mat och vila är det viktigaste säger kvinnan i blått.
Mat får medicinerna att hjälpa bättre och utan vila klarar man sig inte.
Jag tittar på det blåa men försöker fokusera på hennes ansikte.
Försöker minnas hennes namn när hon lägger handen på min arm och jag ryggar tillbaka.
Hon låtsas som ingenting och leder mig till matvagnen.
Jag tvingar mig att äta utan matlust och känner tuggorna växa i munnen men i huvudet snurrar "medicinerna hjälper bättre bättre bättre" Betyder det snabbare?
Får jag komma ut snart då?
Bara jag äter.
Vilan då?
Sömntabletter löser det problemet för utan vila klarar man sig inte tydligen.
Blått.
De skriker på mig att andas.
Ångesten har tagit över och vill inte äta, sova eller andas.
"ANDAS, Disa, ångesten släpper inte om du inte andas"
Men jag är förlorad i ångesten.
Vilsen i det svarta och lungorna känns tomma.
"Andas
andas
andas"
Tillslut börjar jag andas igen.
"Mat Vila Andas"
Blått överallt, blåa filtar och blåklädda människor.
Om jag äter, sover och andas får jag komma ut då?
Bara jag andas.