Och rävspåren ledde
under rötternas sal

Där det underjordiska
ytvattnet
böljar sitt svarta hår

Bakom forna åldrars löv
vilar maskarnas mull
mot den besynnerliga innerligheten
i ett famntag

De tryggaste armar av
stillhetens väntan
på den icke kommande
återuppstoden

Om blicken fick nå
de mörkaste stamfjäll
som skrapar den yviga vinden

Då fångar de nog
sitt hopp och sin håg
som den flyende hinden
från kulan