Jag ser hur män tittar på mig
de kommer fram till mig
pratar med mig
ler mot mig
jag har ett ointressant leende
jag kan få dem att gå precis när det behagar mig

Jag kan stå framför spegeln
och se det tjocka monster jag alltid ser
jag kan studera mina revben
ibland kan jag till och med
bara när jag verkligen försöker
häva dimman och se vad om
verkligen
är där

en kropp i näringsbrist
svartfärgat hår
gammalt smink
gamla ärr på handlederna som önskar att förnyas
ben
skelett

Egentligen vet jag att jag är vacker
för att jag blir upprörd om en man inte tittar på mig
jag blir upprörd om folk inte avundas mig
för att det är vad de vanligtvis gör
vad de flesta gör

det betyder ingenting för mig
för att jag känner mig så ensam på insidan
jag känner mig så utelämnad
och det enda jag kan kontrollera är mat
jag har börjar fundera på om jag kanske är
manodepressiv

Det är ett kallt tomrum där själen brukade finnas
ett tomrum som jag desperat försöker fylla med
svarta kläder
pall mall och marboro
ibland lucky strike
mer hårfärg

Det finns ett tomt utrymme där det brukade ligga
en trygg kärlek
jag kan känna det

jag åkte iväg för att hitta mig själv
det enda jag lärt mig är att mitt lokalsinne inte är så dåligt som jag trodde
jag hittade tillbaka till vägar jag bara gått i fyllan

ändå är det bättre nu än det var förr
Någonstans älskar jag mig själv
och egentligen vet jag
hur vacker jag är