Jag vill tacka dig, för att du fanns. Du fick mig att vilja leva. Du gav mig viljan. Jag trodde inte det var möjligt men du visade mig, utan att du visste.
Jag saknar, jag kan inte känna, men du försvann. Du finns men inte för mig. Du finns men vi kanske inte kommer ses mer. Jag kommer sakna, jag vill inte att någon annan ska ta din plats, de får en ny. Du var min första kärlek. En kärlek som studsade ut i rymden utan någon som tog emot den. Du höll den i din hand men tappade greppet, det är inte ditt fel.
Det är möjligt för mig att känna.
Det är möjligt för mig att vilja.
Det är möjligt för mig att längta.
Det är inte omöjligt.


Bara nästan.