någonting och ingenting,
om än inget i världens syn,
ändå mycket i alldagens ljus,
och många i mina händers vingar.
en oändlig parodi,
en glimt av vad det skulle bli,
ett moln av åska i min grav,
en port till himlens lömska skratt.
en kraft att göra månen blind,
och att skrika ur den stummes mun.
med en hemlighet så grov och grå,
så trist som mörkrets hemska vrå.

förgör mig,
avsluta mitt kapitel i denna onda bok.
i ett ljus svävar jag framåt igenom skrattfyllda hav.
men snart så
jag inser,
allt detta är en illusion,
ur mörkret träder dimman,
och höljer mig i sin ändlösa prakt.

och allt det jag ger dig,
jag ger i god tro,
i hopp om att se dig,
att genom smärtorna ro,
att genom lidandet skära,
så som en kniv genom blod,
och ur den trängande svaghet,
stilla ett förödande behov,

jag ger dig all denna stumhet,
och ber till gudarnas tro,
så som din skönhet bedårar,
så ska allt detta förgå,
jag ger dig allt jag kan ge dig,
jag ger dig allt och än mer,
du är min stjärna i ljuset,
du visar vart jag ska gå

förgör mig,
jag kan ej längre va' kvar,
mitt hjärta kokar av längtan,
jag vill ej längre va kvar,
mitt svarta blod vill jag ge dig,
kanske kan du få förstå,
att mörkrets konung har rest sig,
jag vill ej längre va' kvar,
du är min kärlek jag ber dig,
att om ljuset,
vill ej va kvar.

när jag är själv,
ser jag vackra tårar flöda,
tänk på mig nu älskling,
det betyder allt,
på en plats långt borta finner jag ro.