Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Apati

Det jag Inte vill acceptera är inte att hon aldrig kommer att älska mig. Det visste jag redan. Det har jag vetat från början. Jag är inte den sorts person som människor älskar. En del respekterar mig, en del behöver mig. Några kanske t o m gillar mig. Men ingen har någonsin valt mig som den viktigaste i sitt liv. Ingen kommer heller att göra det.

Plågar det mig? Ja. Men det är inte det jag fruktar. Jag välkomnar smärtan, för den gör mig levande, närvarande, medveten.

Det gör mig inte så mycket att två års strävanden leder till ingenting. Apan i mig, den ständigt beräknande primaten, grämer sig över den förspillda tiden och ansträngningen, men en annan jag rycker på axlarna. Det är så det alltid gått och alltid kommer att gå, oavsett vad jag gör. Att tro något annat är bara dårskap.

Men jag fruktar det alltmer oundvikliga som jag börjar skymta: det att sluta känna. Jag vet, du säger att om jag mår dåligt av något ska jag inte göra det. Men jag mår hellre dåligt än att inte må alls.

Ändå känner jag hur jag långsamt glider tillbaka till det där tillståndet, innan du fanns i mitt liv, innan hon fanns. Murarna jag bröt ner byggs långsamt upp igen. Jag avskiljer mig mer, gör kontakterna ytligare när jag kan komma undan med det.

Det mest skrämmande är att det är så enkelt. Jag vet att jag innerst inne hör hemma där, bakom murarna, avskild. Det är så enkelt att gå tillbaka dit. Sluta känna, sluta skriva, sluta vara. För när jag kommer tillbaka dit blir jag återigen en annan.

Stoikerna kallade det apati, frånvaro av känsla. De eftersträvade det. Men jag vet vad det innebär. Jag ser kopplingen mellan att inte känna och inte tänka.

Ändå glider jag ditåt, långsamt, obönhörligt. Varje acceptans tystar skriken inom mig, lindrar smärtan, gör att jag känner lite mindre. Kanske har jag fel. Kanske borde jag inte hålla fast i sådant som skadar mig, även om jag existerar mer då.

Jag hittade något viktigt, något som gjorde mig till den mig jag hoppades vara. Den jag du känner.

En filosof sa en gång att det viktigaste i en, det som verkligen räknas, är det som blir kvar när ens hopp är ute, när alla planer gått om intet och man står blottad inför verkligheten. Den viktigaste frågan skymtar där: vad är jag, bortom beräkningar och hopp, bortom känslor och möjligheter?

Jag vill vara vargen, den som kämpar och klöser och river och vägrar acceptera världen som vältrar sig över mig, oavsett hur förkrossande överlägsen den är. Jag vill vara en som har den gnistan, glöden att inte ge upp. Men varje steg jag tar för mig närmare den formlösa grå massan.

Det blir en ytterligt meningslös tillvaro, fylld av ytlighet och oförargliga luftslott. En plats utan innerlighet. Kort sagt, en plats att bli lycklig på.




Prosa av yoakimu
Läst 281 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2011-08-03 22:41



Bookmark and Share


    traumatik
Helt fantastisk. Det är så mycket jag kan identifiera mig med.
2011-08-17

    ej medlem längre
ja, din skrivskicklighet är stor och den avslutande summeringen som en stor käftsmäll. Kalas!!
2011-08-04

    ej medlem längre
Du skriver bra, texten är sammanhållen och för hela tiden framåt. Jag läser in en ambivalens, trots en obönhörlig väg mot apati.

Funderar lite över de sista orden "en plats att bli lycklig på"- den optimala livslögnen, kapitulationen?
2011-08-03

  AgnesP
Bara underbar och så berörande.
2011-08-03
  > Nästa text
< Föregående

yoakimu
yoakimu