Jag älskar det här stället, fast det har alla de massa, många namnen.
Kalla det Nacka.
Saltsjö-Boo
Saltsjö-Duvnäs
gustavsberg
ingaröekerö
whatever
öster om Stockholm

(öster om stockholm finns det mer än bara vatten.)

I Stockholms förorter blandas rika i sina sexmiljonershus med nästan-havs-utsikt och andra rika i sina små lägenheter mitt emmellan sex andra lägenheter på en trång gata. Det är ont om hemlösa, och man kan inte gå på Konsum utan att träffa någon man känner.

Alla vet att vill man ha droger ska man till vattentornet och det viskas om att folk sälger vapen till högstadieeleverna och att konstiga röda bilar plockar upp små barn vars föräldrar inte polisanmäler.

Eller var bilen vit?

Jag älskar hur skogen luktar speciellt här, den luktar hemma, trevlig och musig och gedigen. Blandad. Och så älskar jag hur jag gick i skolan med en svart, en gay, en jude och en goth/emo/svartrockare. Och den som skrämde mig mest var min blonda bästa kompis.
Jag älskar hur det är femton minuter in till slussen.

Det tog mig tre år härifrån att förstå hur mycket jag älskar det här stället. Det är mitt hem. Inte en gata utan minnen, inte en väg som inte viskar om det förgångna. Men jag har förändrats. Och jag passar nästan bättre här nu.

Jag har bott på så många olika ställen, skilda föräldrar, sommarhus och Spanien, andra mamma och utlandsresor. Internat. Jag har älskat det, men jag kände mig mest hemma i bergen ovanför Costa del Sol. Nu gör jag det inte längre.

Jag älskar fortfarande att vandra de tomma villagatorna i månens ljus. Veta att bara busschaffeurerna är vakna. Veta att jag är fri.
Veta att jag älskar mitt hem.
Och veta vart jag bor.

Mitt i trasslet utan namn.
Kalla det Nacka,
saltsjöboo
whatever.
Öster om stockholm
Hemma.