Ett bakfyllegrin kastar sin spegelbild mot mig när jag trotsat den första vågen av självömkan. Naken och fortfarande berusad.
Letar i mitt minne, kan inte hitta.......jo där, nu minns........FAAN!

Din isande, galna och arga blick dröjer sig kvar på min näthinna efter att minnet letat sig fram i sitt bibliotek.
Du gick........varför? Jag sa väl något, eller gjorde. Kanske ska jag ringa eller sms\'a. Nej, jag måste veta först.

Jag vet! det var ditt fel, inte mitt....ha ha ha! Va fan, så klart det var ditt fel.
Då så! då kan du lika gärna dra åt helvete.
Men vad var det som var ditt fel? Nåja, skit samma, ditt fel var det ju i alla fall.
Men om det inte var det......................
Va fan! va fan ska jag göra?

Inventerar skådeplatsen för slaget och mår illa.
Spyr lite till.
Nu är magen och hjärnan bättre än förut. Jag sockrar dina mögliga spår för att hitta en anledning till att ringa. Men jag väntar, väntar, väntar...................
Det kanske var mitt fel Kristina, men jag minns ju inte.

Lämnande förödelsen för att glida bort i sömnen drar jag mig mot sovrummet. Kryper darrande ner under täcket och rycker till.
- Va fan gör du här? skriker jag. Va fan!
Plötsligt passerar allt i revy och jag vet varför du gick.



I sängen ligger..............................................Lasse!