Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
en dikt med några år på nacken


Min flock

Ett cirrusmoln passerar på himlen
Förebådar det regn som komma skalll
I tarotleken finner jag bara kort
Som leder in tankarna på oro

Döden, Tornet, Tio Svärd
Allt skriker omkring mig
Spring! Lämna! Försök inte mer!

Flytta hela bohaget utomhus
Slå upp ett tält på gården
Vad som helst bara du inte
stannar i strypkopplets grepp

Du känner ju hur brosket krossas
Inuti din mjuka strupe
Ska du låta honom döda dig?!
Vill du inte ha din frihet?!

Löp som den varg du är
Rusa nedåt gatan till flocken
som väntar vid förortens utkant
Du vill egentligen inte leva detta livet

Konformism, ensligthet klädd i beting
Grå kläder, grått väder
Din eld, din musik tystnar
Penseln torkar ut i målarlådan

Sorgen kommer smygande
När du separerar från din själ
Ensamheten som väntar är skrämmande
Men fängelset är ingen trygg plats

Du har gjort det onormala normalt
Du lägger trygghet i de slag du får
Du tror att kärlek ska göra ont
Men längtar hela tiden efter sanningen

Stanna inte längre, gå din väg!
Ryggtavlan är allt han borde få se av dig
Inte ditt rödgråtna ansikte där
plågornas händer ärrat dig

Låt aldrig honom bestämma mer
Han är ingen vildhund som du
Du är en moder av vargens stam
Lämna den som tror han är din husse!

Vargar kan inte tämjas
Inte heller du
Leta upp din flock och yla
De kommer höra dig i ensamhetens nöd

Låt inte mörkret skrämma dig
Följ din själ i nattens djup
Ensam är inte stark men
ensam finner alltid
vägen
tillslut




Fri vers av Jess81
Läst 339 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2010-07-12 15:31



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Jess81