natten sträcker på sig så stilla
mörkret lägger sig
sakta som en mjuk pläd
av flanell; (minns du 70-talets
mjuka....)
över oss och horisonten

en flammande lågas sken
i köksfönstret
och oväntat positiva
känslor leker tittut helt apropå

sorg och gråt
vändes till något annat
även om tiden tyvärr
inte stannade
i den sekunden

det ligger i luften
och det kändes nästan som
förr
känner doften
den doft jag kan andas
som inte är nersmutsad med
tunga äckliga parfymer
jag hatar parfymer...

du luktar underbart
säger mina sinnen och jag
vet att det är sant att man
kan lukta sig till
kärleken....

kanske är jag en
blodhund
som på tusen mils avstånd
kan urskilja ditt blödande
pulserande hjärta
dina vener och artärer
från alla andras...

jag gjorde allt för att förtränga
vilket inte är så svårt ibland
men det går inte att
värja sig
aldrig

tänk om jag hade
vågat
säga det till dig
istället
det jag ville...

men jag är ju som
jag blev och inte som
man ska