I bröstet river sorgen så våldsamt med sina skarpa naglar att det är till vippen till att kräkas. Åk inte ifrån mig. Ändra ödet. Få ensamheten som väntar oss att upphöra.

& jag vaknar av att han vrider sig i sömnen och borrar ansiktet djupare in i mitt bröst, ömheten sprider sig som ett hett bad över kroppen och jag kan inte låta bli att le. Jag andas in nattluften i djupa drag. Stirrar på fönstret. Inga passerande bilar, inga människor. Allt är tyst förutom regnet på fönsterglaset och den tunga hypnosen från våra monotona andetag.