Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

hårdhänt

 

Gatorna och ljuset. Kan du följa mig här. Benen bär långt, bär genom vindlingar, genom ringar, genom tidvatten. Mörker kom nu, kom.

Serpentinvägens sluttning är öppen. Jag ska bestämma mig. De vill få mig att förstå att valfrihet är den enda friheten. Min blick såg längre, förr kunde den det. Bergets tillfälliga omslutning skuggar mig. Hår som faller ner över kinden. Om ett år har vi kanske glömt allt. Beroende på hur vi väljer. Beroende på vad som finns kvar. Vem av oss som växt sig starkast. Om jag kunde skulle jag hårdhänt hålla dig.

Fåglarna kommer, lägger sina vassa vingar över skelande ögon. Det ogripbara rör sig, hela tiden ett eko som slungas tillbaka. Allt luktar jord. Vill ha det. Vill ha det för att sväva.

Förmår inte öppna, inte ens ett av alla ögon.

Scenljuset stryker ut mina linjer. Jag rör mig, jag talar. Jag växlar mellan att växa, att krympa. Strilar ner mellan stolsryggarna för att stanna där. Det finns i kroppen ett svar, att jag egentligen skulle ha blivit fotbollsspelare. Eller något mer målande. Det finns i bröstet en oro av hunger.

Bestämmer mig för att vända tiden tillbaka. Du bestämmer dig för att prata i allt kortare fraser.

Så står jag utanför huset. Ser gardinen fladdra. Lampor blinka. Om jag går närmre skulle jag slå sönder allt. Jag sneddar över gräset, försvinner bort.

Glömmer köpa frukost. Återigen.

Förgreningarna sträcker sig som att det inte finns någon väg ur. Det som låser mig är handledernas tunna ben. Jag tvivlar på att jag förblir hel. Vem har ställt ut förbudsskyltarna, banat väg för den tjärdoftande normen. Rytmen retar mig, ändå är jag inte klok nog att inte följa den.

Forskarna har lagt beslag på ditt ansikte. De varken äter eller sover i jakt på ditt ursprung.

Världen krymper, blir till ett knappnålshuvud. Blänker ut i mörkret.

Jag längtar, strävar efter att få se det inifrån. Det onda blodet som på något sätt måste lämna kroppen. Det tröttar ut mig att tala på det här sättet. Det här är inte jag. Om jag har rätt, vem är det då

som talar, som rör mina läppar

om igen till ett O.




Fri vers av Anna Frölander
Läst 929 gånger och applåderad av 17 personer
Publicerad 2010-08-02 21:15



Bookmark and Share


  blaite
Bra
2010-10-03

  Daniel_78 VIP
scenljuset och fotbollspelaren, fågelvingarna
och O i slutet. mycket mycket bra helt enkelt.
2010-09-15

  asplausibelt
Aldrig till besvikelse, Anna. Växelverkan mellan det stora och det jordnära, det yttre och det allra innersta. Drivkraften ligger för mig i den här texten i osäkerheten, det diffusa i berättartonen, i den obestämda riktningen kanske man kan säga. Fast när man kommer fram är det så uppenbart att det var hit vi skulle.

"Bestämmer mig för att vända tiden tillbaka. Du bestämmer dig för att prata i allt kortare fraser. Så står jag utanför huset." Helt oväntat från ett sånt där ögonblick av "vänta lite, jag har haft den här känslan förut" till ett plötsligt mycket påtagligt nu, som en växling från att bara höra musiken till få se hela filmscenen. Oerhört men samtidigt hög igenkänningsfaktor. Mycket vackert.
2010-08-29

    © Birgitta Wäppling VIP
En fascinerande text.

Här stannar jag till lite extra:
"Det som låser mig är handledernas tunna ben."

"Forskarna har lagt beslag på ditt ansikte. De varken äter eller sover i jakt på ditt ursprung."

och slutraderna, som blir kulmen, pricken över i:

"Det onda blodet som på något sätt måste lämna kroppen. Det tröttar ut mig att tala på det här sättet. Det här är inte jag. Om jag har rätt, vem är det då



som talar, som rör mina läppar



om igen till ett O."

Mycket bra skrivet!

"det onda blodet" ger associationer till leukemi eller andra diagnoser diktjaget inte vill ha.
2010-08-29

  Christer Eriksson
Det är något hela tiden, ett mörker. Jag vet inte vad som fascinerar just där. Är det en vilja att hitta formler för det svaga, det som bär oss ner.

Du skriver i denna dikt allt jag har på mig, i mig, runt mig. Dikten är huden och hjärtat och hjärnan och ögat. Kanske könet och fötterna också. Och händerna.

Så omfattande är detta. Ett stycke tungt, mycket tungt. Hopp, ja tungt jobbigt hopp.

Jag tycker om hur du rör dig med lätthet mellan glömskan att köpa filmjölk och bröd i:

” Så står jag utanför huset. Ser gardinen fladdra. Lampor blinka. Om jag går närmre skulle jag slå sönder allt. Jag sneddar över gräset, försvinner bort.

Glömmer köpa frukost. Återigen.”

Sedan till den korta raden som sammanfattar allt. Det är ju så uppenbart med globalisering och masskonsumtion att vi inte får plats.

” Världen krymper, blir till ett knappnålshuvud. Blänker ut i mörkret.”

Så lite är det ju bra, att diktjaget glömmer konsumera. Jag kanske har skrivit detta förut. Men i så fall stämde det då. Men detta är din klart mest lysande dikt och det är synd att du inte kommenterar 200 kommentarer i månaden. Att du ställt dig utanför det där, för jag tycker att denna dikt borde läsas av alla som är medlemmar här.

Denna dikt borde också ingå i någon Björklundsk uppfostringsanstalt i hur fan man skriver en dikt.

Och naturligtvis, tryckas i en bok.
2010-08-08

  Mikael Lövkvist
Språket som hantverk, tänker jag. Det här stycket är, för mig, gediget hantverk. Man kan hålla nästan var mening i handen och den väger tungt, likt rktigt virke.

Språket som musikaliskt instrument, tänker jag sen. Jag upplever att det finns en nedstämd och uppgiven ton i diktens musik, men samtidigt finns där en luft som kanske föds av hur perspektivet ibland lyfter och reser i tid och rum.

Jag tycker att det här var en stark läsning som rikt reflekterar diktjagets relationer till livet, sig själv, 'de' och ett 'du'. Personligen fascineras, och insprieras, jag också av hur du porträtterar ett diktjag som navigerar djupt medveten om sina inre kroppsliga signaler.

Kroppen, som informerar att den skulle ha velat bli en fotbollspelare; kroppen som formas och svävar på scenen; och kroppsinstinkten som informerar diktjaget, som jag läser det, om att hon tappat, längtar och söker sitt eget center:

"Jag längtar, strävar efter att få se det inifrån. Det onda blodet som på något sätt måste lämna kroppen. Det tröttar ut mig att tala på det här sättet. Det här är inte jag. Om jag har rätt, vem är det då



som talar, som rör mina läppar



om igen till ett O."



Från mitt perspektiv så är detta en modig strävan, och en modig frågeformulering.
2010-08-05

  Nina Ahlzén
får en känsla av övergivenhet, som om textjaget desperat vill hålla sig kvar, men cirklar runt i väntan på. Ja vad. Valen man gör, och titeln är magkänslan; att hålla fast hårdhänt. Ambivalensen ekar. Gillar detta tvekande.
2010-08-05
  > Nästa text
< Föregående

Anna Frölander
Anna Frölander

Mina favoriter
pistol