– Vill du ha uppmärksamhet, eller vad är det? Hans hårda ord ekade genom den mörka lägenheten. Orden förvandlades till pilar. Pilar som träffade mitt i prick. Hon ville inget hellre än att han skulle visa lite intresse, visa att hon betydde något. Känna att hon var älskad, som hon älskade honom. Men det var för sent. Det fanns ingen kärlek kvar, och ju mer hon kämpade, ju mer drog han sig undan. En ond spiral som ingen av dem skulle ta sig hel ifrån.

Han hade varit på väg en längre tid. Han ville inte erkänna det ens för sig själv, men han kände sig instängd och lurad. Samtidigt var det en trygghet. En trygghet han inte visste om han kunde vara utan. Men friheten pockade på allt oftare, det gick snart inte dölja. En frihet att vara med vem han ville, när han ville. Slippa förklara långdragna blickar och skratt. Slippa tänka på att det var dags att gå hem, slippa hålla räkningen på hur många öl som slunkit ner under kvällen. Han ville ut. Prova sitt nya säkra jag på omgivningen. Han blev osäker på sin egen verklighet varje gång han fick en glimt av den andra, fria, världen som pulserade utanför honom själv. Han såg möjligheterna. Nu orkade han inte längre. Han orkade inte stå emot. Känslorna måste ut. Men han vågade inte. Den enklaste vägen blev istället att ta avstånd på ett subtilt och nästan osynligt sätt. Ingen utomstående kunde se den krackelerade ytan, men han visste att hon kunde känna det. Tydligt, samtidigt som hon inte kunde sätta fingret på det. Det fanns ju inget konkret. Inget han kunde bli beskylld för, han hade bara en känsla av att vilja ut. Och hur säger man det smärtfritt?

Det gör ont att inte vara älskad. Att bli ratad. Att stå med sitt hjärta i handen och ingen som vill ta emot det. Det gör ont att vara sårbar. Att inte riktigt förstå, men ändå veta. Hon hade fått svar. Svar som hon länge vetat om men inte velat höra. Hoppats på att det onda skulle försvinna, att allt skulle bli som förr. Nu var det definitivt, nu var det över. Hon kände det. Hon hade fått svar på frågor hon haft men inte velat ställa, men hela tiden hade känslan gnagt sig allt djupare in. Tecknen hade funnits där länge. Kanske alltid. Hon får svårt att andas. Hon vill inte. Vill inte bli lämnad. Vill inte stå ensam kvar. Ensam med skammen. Skammen över att ha kämpat för något som inte finns, eller funnits. Förnedringen av att bli lämnad för någon annan, något annat. Eller var det bara kärleken som tagit slut? Förnedringen av att älska men inte vara älskad. Varför kunde han inte bara nöja sig med det de hade? Att de älskade varandra, varför var han villig att släppa in andra i deras sfär? Varför räckte hon inte till? Frågorna stakas, kommer fortare och fortare tills de inte längre går att kontrollera, de äter henne inifrån och ut. Magen och hjärtat förvandlas till ett stort mörkt hål. Hjärnan förvandlas till en sörja av obesvarade frågor. Hon vill ut. Bort. Men har ingenstans att ta vägen. Hon vill inte leva. Kan inte leva.

Han hade försökt ta sig ut tidigare, men hon vägrade. Likt en igel sög hon sig fast. Sög ut hans livslustar, tog hans liv. Han orkade inte kämpa emot. Han hade försökt, det hade han, men det gick inte. Livet utanför pockade på. Han såg möjligheterna. Möjligheterna skrattade och lockade. Han ville dit. Dit där friheten fanns. En frihet utan iglar. Där han gav och fick bekräftelse. Utan villkor.

Hon vrider sig av smärta, likt ett barn med tårarna strömmande längs kinderna. Tårar som bildar svarta floder av mascaran. Deras gemensamma säng känns som ett hån. Vet inte vart hon ska ta vägen, stapplar upp på ostadiga ben, lägger sig på badrumsgolvet och skriker ut sin smärta. Det kalla kaklet mot pannan svalkar och mörkret omsluter hennes kropp. Allt blir lugnt och stilla. Hur och varför? Minnesbilder från kvällen kommer som blixtar genom hennes huvud och speglas i hennes ögon. Hur blev det såhär? Den psykiska smärtan förvandlas till fysisk. Klumpen i magen växer sig allt starkare, hon spyr upp ren ångest. En gul ångest som visar sitt fula tryne och skrattar henne i ansiktet. Hon ulkar en gång till och spolar bort ångesten för en kort stund. Sitter stilla och lyssnar till tystnaden. Hon vill stanna här, här i mörkret och lugnet. Här kan ingen se att hon är ensam, ingen kan höra att hon inte har något att säga. Orden, som förut var hennes styrka, är nu slut. Tårarna har slutat rinna utan att hon märkt det. Hon orkar inte längre. Allt är bara tomt, stilla och mörkt. Hon vet att det är fel. Hon kan inte stanna, men samtidigt kan hon inte gå. Hon vet att hon inte kan tvinga honom att älska henne eller visa att hon betyder något. Han säger att det är för hennes skull. För hennes skull som han lämnar henne.

Hon borde vara nöjd. Inte fråga så mycket. Han vill vara ifred. Fattar hon inte det. Han vill ha sina känslor för sig själv. Hon är inte redo att ta del av dem än. Eller är det kanske han som inte är redo att dela dem med någon annan. De är sköra. Han vet inte riktigt hur han ska hantera dem. Han vet inte vad han ska göra med dem. Tänk om det är ett misstag. Han stannar kvar. Av rädsla. En rädsla för vad som kan hända. En rädsla för vad som händer med henne. Och med honom. Han är inte redo. Han känner sig trygg när hon är nära. Men också kvävd. Han vill ha mer. Han är inte klar. Det skulle vara mer än så här. Snart. Snart ska han ta mod till sig. Han kan inte längre behandla henne så. Han älskade henne en gång. För hennes skull ska han lämna henne. En dag, men inte än.