På Målarmuséet svämmar det över av gamla målare. Tillsammans har de målat hela världen, var och en för sig. Här sitter de numera i sina ramar och iakttar oss. Somliga bakom glas, andra naturellt, några stora, många små, betraktar de oavbrutet oss besökare. Vi skyndar från ram till ram, för att inte bli alltför uttittade. Men vi låtsas flanera långsamt, för att inte verka alltför ytliga. Många målare har en djup historia, dold bland åtskilliga lager färg. En eller annan har skrapat bort all färg, bara behållt några enstaka linjer. Även i linjerna går att spåra vilken färg de har arbetat mest frenetiskt med under sina liv. Det doftar såväl vetenskap som fantasi om hela Målarmuséet. Själva entrén är likaså målad. Vi får gissa vilken av målarna härinne som gjorde det. I sista salen presenteras svaret.

Det är ett snurrigt museum som vi har hamnat i. Flera salar är surrealistiska, men ligger sällan intill varann. I gyllene snittet återfinns emellertid den mest realistiska målaren av allihop. Vi ser verkligen hur han fortfarande lever, uppspikad på en guldkrok. I mitten av muséet är en avdelning inrymd när man kan måla sig själv, eller varandra om man så vill. Enorma grupper av barn ockuperar denna avdelning dagarna i ända, så vi får nöja oss med vad de riktiga målarna har åstadkommit. Ibland kan det hända att någon talar särskilt till oss. Då öppnar målaren sin mun. Ut väller vissa färgkombinationer, som strängar med en genetisk kod i. Strängarna blir lätt konkreta teorier om sin egen konst. De rinner ut ur ramen, ner över golvet och färglägger hela muséet. Vi får vada över påstridiga perspektiv. Städerskorna har hemskt mycket att stå i.