Där sitter dem i soffan som om gårdagen var glömd, morgondagen gömd och detta nu, endast var en ruta av färger och ljudillusioner. Ett sprakande under som det avbrott i vardagen man längtat efter. De, som alla andra, vandrat i tablåer att finna det bästa för dagen. Carpe diem. Den nya tablån skrek:

Dagens program.

Jag slöt mina ögon för att blunda. Blunda så hårt att endast mina öron förmedlade värken av det pulserande liv som rann genom mina ådror. Reklamfilm, ett avbrott, jag kände smaken av blod som rann utmed näsgången och ned i svalget. Ögonlocken sved som sur citronsaft penslad mot ett öppet hudsår, nästan som en mix av Jamie Olivers och någon stackare i Total MakeOver. Min tanke trevade som travande hästar på V65 att dra sig ur fil till en annan fil, för en ny start, för en ny film, en ny tablå. Ett helt nytt jävla liv. Gårdagen och timmarna innan var redan glömda. Men smärtan var nu. Där jag fanns med alla andra. I den rutiga soffan.