genom öppnat fönster hör jag strilande regn
bäckar ringlar
sjunker
in

droppar

träden skänker droppljus

genom öppna ögon
ser jag regn

ditt ansikte är vackert

hur många gånger har jag icke sökt vända blad
vända blad med fuktat finger
fingret har klistrat fast
vänta ännu en stund
inte än

hur många gånger har jag icke sökt vända blad
med fuktat finger sökt greppa bladet eller få bättre fäste
bladet bar ej vilja till att vändas så fingret fastnade invid sista raden
raden sade; läs den första raden
ja, hur många gånger har jag icke sökt vända blad ”bara” för att upptäcka att bladet ej vände.

satt helt stilla
lutad till trädstam
fick nog av allt rotslam all tyngd

det var icke trädets rötter vilka drog mig nedåt
alltmer nedåt
ty dessa rötter satt jag i beundran inför
upplevde jag beundran med

frapperades åter av skönheten
hur dessa rotådror
bäckar
sökte vägar
fann vägar
ty de sökte ej, det upplevde jag helt starkt
ty där jag satt var jag i dem
med dem

det var mera att verkligen uppleva
var behoven levde
och i ense svara till
där fanns aldrig
undran
aldrig
tvekan

tvivel – ja, tvivel inför att det vilket lockade verkligen var vägen
då stannade vår ström i ett uns av stund
då vi upplevande konstaterat att detta var
meningens väg
så bar det vidare
allt vidare
helt utan skygg

nej, det var icke trädrötterna vilka drog mig ned
det var allt rotslam

jag satt alltså helt stilla lutad till trädstam
fick nog av allt rotslam
all tyngd
klättrade upp i trädkrona

då jag satt där lutad mot stammen
lyfte jag ansiktslängtan
in i krona
såg bladen underifrån, så sägs det
och det var då jag klättrade upp
behövde egentligen ej klättra
ty trädet sträckte fram händer
och lyfte mig
egentligen var detta ej att lyfta eftersom
jag var ett med trädet
vi var vi

när jag satt i trädkronan var trädkrona
såg jag bladen från alla håll och kanter
såg jag mig själv
från alla håll och kanter
utom ovanifrån

hur jag än sökte vända bladen, mig
sade bladen
vi är så

hur många gånger har jag sökt läsa bladen
utan att förstå dem, oss
sökt vända bladen innan jag, vi var redo
innan bladen, vi skänkt mig, oss
all skrift

klättrade så ned
i enskild
såg träd släppa droppljus
så skedde det åter
fördes djupt in
in under marker
så trodde jag helt visst
egentligen fördes jag djupt in
djupt ned
in i havsgrotta

såg droppljusen ickefalla
stalaktiter skimrade

ur väggar
grottväggar steg ljudande
rörde vid droppljushängen
grottväggar klövs

befann mig i ett rum
ett rum med vattenväggar
utan väggar
ljuset spelade
guldstoffsvepe
turkoser bredde ut händer

vandrade med vidängars vilda
eld brann kallande
lyste upp nattvinda
trådar lindades varvvisa

mannen såg henne virvla
fötterna smekte rytm
runt vrister sjöng bjällror

ur hennes bröst flög
rödbröstad blåvinge in i grönhänder

de välsignades av stammars urålder