Fast i regnet igen. De tunga höstdropparna som faller deprimerat på busskurstaket är inte lika mycket ett slut på sommaren som det är en början på hösten, en början på det mörka. Det vackra, men det mörka och kalla.

Fast i regnet.. igen. Skakar som om jag vore besatt av asplöven på trädet bakom mig. Hade inte kylan trängt in under min sommarjacka hade jag sett hur vackert det var. För det är precis vad det är. Små, smälta snökristaller som ivrigt kämpar sig mot marken, mot en ny chans att rena världen, att göra något gott för den trasiga världen. Den underbart rogivande doften av rent regn och åska.

Fast i regnet igen. Men jag ser inte det vackra. Jag ser grått, känner kyla, jag känner lukten av avgaser och smaken av hunger. Hör regnets eviga, ihärdiga strilande i dess försök att hålla mig fången under detta minimala metalltak.

Det är höst. Och det är vackert. Och jag är fast i regnet... Igen.