Stanislaw Lem har redan så skönlitterärt exakt skildrat upptäckten av himlakroppen Solaris, Solaris vars flytande massa kopierar sina besökares minnesbilder till att bli deras egna hägringar, till synes rena möten med närmaste bekanta, så jag behöver ej gå igenom hela historien, än mindre poetisera dess förtätade närvaro, denna verkligt vetenskapliga saga upprunnen ur en polsk-ukrainsk blick, filmatiserad inom såväl Sovjets som USA:s gränser med gott resultat (inklusive fler jordiska vinklar i den föregående), en upptakt in i 60-talets psykedeliska problematik, plastiska perspektiv dock med hårdfakta i bagaget, bara konstatera att planeten är som en medveten maskin, vars känselspröt hittar upp ur sitt havs enorma barnahuvud och griper in i människornas levnad, likt en psykoanalytiker som återspeglar funktionsmönstret hos vilken satellit han än kommer i kontakt med, bidrar till detektivmysteriet om vad som egentligen har utspelat sig före han satte sin fot i samma damm, skapar sociala hallucinationer åtskilliga ljusår före dokusåpornas tidevarv, och fastän allt blir rätt så blir det fel, exempelvis istället för rymddräkt har huvudpersonens fantasi-hustru Hari en klänning på sig som ej går att knäppa upp knapparna på, för den är ditprogrammerad, ett överfört minnesfragment, men det mysigaste av allt är när det knackas på varandras dörrar, trycks på knapparna och hur skepsskorridorerna kröker sig kring biblioteket med all Solaris-historik i, och då har jag förutom filmerna inte ens läst till slutet ännu.