En mulen eftermiddag knackade det plötsligt på Dröms dörr.
Dröm lade sina sysslor åt sidan och gick och öppnade.

- God eftermiddag, mitt namn är Verklighet. Jag har blivit ålagd att flytta in här ett tag för att få lite ordning på saker och ting!
Verklighet tog ett bestämt kliv över tröskeln, men blev hejdad av Dröm som minsann inte tänkte flytta sig.

- Jag släpper inte in någon med det namnet!

- Mina order kommer från högsta instans!

- Inte högsta, sade Dröm frimodigt.

- Vad menar du med det?! Verklighet lät märkbart irriterad.
Du vet väl att rationalitet, förnuft och verklighet är det här landets grundvalar.

- Vad är verklighet? Vet du verkligen vad jag uppfattar som verklighet?
Det du står för skulle bara leda mig in i tillvarons vakuum. Och min högsta instans är inte densamma som din!

- Nej, nu får det räcka med dumheter!
Jag kan ju se härifrån dörröppningen hur ditt hem håller på att förfalla!

Dröm såg sig omkring. Visst var han medveten om att det inte såg ut som fotografierna i inredningstidningarna. Men det var hans.
- Jag trivs bra här. Det bär min personlighet. Varenda vrå av huset bär mitt signum, och den store Allkonstnärens som...

- Var nu lite resonlig, avbröt Verklighet.
Du vet att jag har befogenheter att kalla på väktarna som upprätthåller ordningen i vårt samhälle.

- Jag vet. Men jag släpper inte in dig. Jag har offrat mycket för att göra detta till mitt. Kalla på vem du vill. Jag släpper inte in någon utan kamp. Dör jag i den kampen får jag äntligen träffa Allkonstnären!

Verklighet kokade av vrede. Han kunde inte tåla denna skymf mot ordningen han var representant för.
- Jag kommer tillbaka, sa han. Sedan vände han på klacken och gick med raska steg mot sin bil.

- Jag vet att du en gång var som jag, men att du lät drömmen dö. Nu är du bara en skugga av ditt forna jag, ropade Dröm efter honom.

Sättet som Verklighet stelnade till på avslöjade vilken öm punkt Dröms ord träffade. Dröm förstod att Verklighet hade iklätt sig alla dessa försvar för att det var hans enda sätt att överleva. Han hade spunnit sin kokong av hårdaste pansar. Men Dröm förstod att någonstans där inne fanns det en fjäril som väntade på att få breda ut sina sköra vingar.

Innan Verklighet satte sig i bilen och körde därifrån med en rivstart, ropade han tillbaka:
- Man bryter inte mot rikets jantelag ostraffat!!