Du ser det i mina ögon, förstår det är tungt, ändå andas
du så stilla.. så lugnt. Ett sagt ord öppnar mitt hjärta
som är fyllt med så mycket smärta. Orden man vill få
sagt stannar stockar sig på väg upp genom min hals,
tystnaden bryts av mina tårar, av alla minnen det går
kalla kårar det går igenom märg och ben...
Jag stannar upp och skriker på en sten...men den ligger
kvar kall och stel....
kanske det inte är fel..
Allt gammalt ska ju ändå ut, så varför inte skrika på
dig du lilla sten..sätter mig på dig och sträcker mina
ben...
Du lyssnar på mina ord, om mina tankar och vad som
hänt mig på denna jord...
Jag talar och tysthet får jag till svar och ingen som avbröt,
ingen som inte förstår. Jag går åter tyst och stilla njuter av
naturen blir gärna av den buren.