Misshandel till frukost, lunch, middag, kvälls fika. Misshandel för att man inte förstår matte talet, för att man är liten till växten för att man är den man är.

Det är så ofattbara senarier, i alla fall för mig som har levt mina dagar utan misshandel. Visst har jag blivit retad men inte mer än att jag klarat av det.
Det finns ett tillfälle då jag var ny invandrare i Sverige, i Gislaved. 10 år gammal och fick höra ett ord som var riktat till mig "finnjävel".
Jag förstod inte ordet så jag frågade min väninna om vad det betydde. Jag har alltid varit handlingskraftig och är det än idag. Den tjejen mötte jag några dagar senare på Domus i Gislaved och då fick hon en reflektion om vad jag tyckte om att kallas för finnjävel. En handgriplig handling som gav henne insikt om att vissa ord får man svälja.
Idag vet jag bättre, att man inte slåss.

Däremot handlar jag när någon behöver hjälp. Det har gett mig insikter i hur en misshandlad person tänker.

Att hjälpa någon är både underbart och svårt. Jag trodde i min enfald att det finns en normalitet i livet. Det var självklart för mig att ALLA människor vill leva i relationer utan slag och kränkningar. Jag vet att det inte ser ut så men jag trodde tills för en tid sen att det var en självklarhet att alla människor strävar efter ett liv i harmoni. Den kan visserligen se väldigt olika ut och det som jag tycker är harmoni i livet uppfattas på ett annat sett av andra.

Att se sin vän bli slagen, blå märken på armar, bulor, blåtiror, haltande gång.
Det gör så ont i mig och jag kunde inte acceptera det. Men att vägen dit, bort ifrån misshandel skulle vara så lång och slingrig, det vet jag idag.

Hon ville att jag skulle hjälpa henne när det blev för svårt. Men jag fick inte koppla in polisen. Ju mer jag tänkte på det desto obegripligare blev hela situationen. Hon vill att jag ska ge henne hjälp som fungerar som konstgjord andning men sen ville hon leva det "bekväma" livet att inte göra något.

Trots att misshandeln fortsätter, hot, påhälsning som slutar i slag eller hot om att "det här ska du få ångra"
Det är ju outhärdligt.
Vad är hon mest rädd för? Är det steget in i ett liv där hon tagit kommandot. Att slippa monstret som smyger om kvällen utanför hennes fönster, känna hans andedräkt genom brevinkastet.
Är det steget på okänd mark som skrämmer upp henne. Ett landskap där inte monstret ger henne uppmärksamhet. Misshandel är ju trots allt en sorts uppmärksamhet och bekräftelse också.

Jag bestämde mig att hon får göra som hon vill. Det är ju självklart att hon har rätt till att bestämma om sitt eget liv. Jag har ingen rätt att bestämma om vilken sida hon ska leva sina dagar, misshandel eller i harmoni...

Det tog ett tag innan jag förstod vad jag behöver göra för att ge henne tanke ro men idag vet jag.