varje kväll

så långt bak jag minns att jag minns

… vilket kanske inte är så långt

men ändå…

varje kväll

vareviga satans tidpunkt som följer efter dagen

mellan ljuset och ljuset

fast innan natten

innan sömnen som borde vara där

varje kväll

… till saken

varje kväll faller bitarna isär

pusslet vill tillbaka till kartongen jag tog det ifrån

… inte med en gång

nej… bit för bit

först försvinner små ting

så man nästan knappt inte riktigt märker att de ens var där

konturer suddas ut stegvis

ljuset blöder ut i mörkret från minsta lilla glöd

fästet i verkligheten rinner bort

suddas ut… som om det aldrig var där

precis som allt annat

eller… kanske inte allt…

kanske inte tvekan

det där gnagande… motande… hotande…

huggtänder rakt in i själen

(jag har alltid undrat vems dessa tänder är och om jag gjort tillräckligt för att förtjäna eller om jag förtjänar mycket mycket mer…)

det ilar liksom i håligheten bakom ögonen

men… jag vill inte klaga… inte gnälla… inte få någon att tro att det finns någonting att tro… nej, nej, nej… obetydelselös… totalt jävla bortblåst…

saken är den att jag inte tror på sympati

får jag ljuga om någonting annat nu?

det känns mer och mer meningslös att andas
när jag blundar ser jag svärta och jag vill stanna kvar där
livet blir mer och mer en klagan
ingenting finns kvar
till och med tankarna dör bort
minnen… det äter i mig att jag inte minns min gårdag

det är tyst i mig

jag talar inte

jag hatar min röst

…

… jag undrar vad som någonsin var sant… vad som någonsin var lögn…
och… varför… varför inte…

ibland gör det ont i mina händer när jag skriver…

… då skriver jag mer

/