Det svider till i lungorna när en rad av hostningar slår till. Smärtan river mellan revbenen och jag andas girigt in den glasklara, gnistrande luften. Snöflingorna faller tätt, men de är så små att sikten fortfarande är klar. Det dova knarrandet under mina sulor berättar att det är kramsnö som faller. Nu kommer Silja bli glad. Hon älskar att leka i snön trots sin höga ålder.
Kliar den stora, varma schäfern mellan öronen och förlänger mina trötta steg. Promenaden runt det snöiga elljusspåret tar mycket mer kraft än jag är tillåten att göra av med, och jag känner hur lårmusklerna börjar kännas bedövade.
Tittar upp mot himlen igen. Klockan är lite över fem, men eftersom vi är halvvägs in i december är det redan mörkt.
Men ändå inte helt kolsvart, utan himlen drar mer åt det violetta hållet på grund av de tunga molnen.

Jag kommer fram till stället där jag ska svänga ner, och utan ljuset blir de alldeles snödränkta granarna att kännas än mer hotfulla, där de tornar upp sig över mig. Kylan blir också plötsligt lite mer påtaglig, så jag kryper ännu längre in i min dubbelfodrade parkas och begraver nederdelen av ansiktet i mammas rutiga sjal. Benen, som redan är helt stelfrusna, kan jag dock inte göra något åt.
Silja dunsar ner i en snövall som bildats vi kanten av cykelbanan, medan jag själv gör mitt bästa för att undvika att trampa rakt i den. Jag var lite småkorkad och tog mina låga kängor istället för dem med högt skaft, som jag brukar. Vilket har resulterat i att jag gång på gång varit nära att få nollgradig snö i skorna.
Nu när vi båda kommit ner till civilisationen igen, får vi hjälp av gatlyktorna att hitta hem. Silja går lugnt och fint i kopplet, väntar in sin trötta husse, som trots allt går så fort han förmår. I fönstren lyser sjuarmade ljusstakar, och andra julprydnader, för på söndag är det tredje advent.
Tiden bara flyger fram.

Johanna har varit inlagd i två månader redan.

Drabbas av ytterligare en hostattack när jag stapplar uppför den sista riktigt branta backen som man måste ta sig över innan man kommer till våran gata. Bostadsområdet ligger nämligen på ett berg.
Silja tittar oroligt på mig när jag stannar på backkrönet för att hämta andan. Dels för att hon verkligen är orolig för mig, men också för att hon vill att vi ska skynda oss. Hon är engagerad ungefär hälften av promenadsträckan, sedan vill hon bara hem. Så har det alltid varit, ända sedan vi skaffade den här envisa, underbara jycken.
Stannar en liten stund till, innan vi tillsammans går de fyrahundra meter som återstår till vår uppfart.

Jag hostar som en dåre när jag äntligen drar upp dörren till groventrén. Krånglar av hunden halsbandet och torkar hennes blöta tassar, innan jag drar av mig parkasen, kängorna, halsduken och mössan.
Tar sedan ett djupt andetag och öppnar dörren till tvättstugan och köket.
Min mor sitter som vanligt lojt utspilld över två stolar och löser korsord. Det gör hon alltid när hon väntar på mig.
”Jag är hemma.”

Vill inte skrika, knappt ens prata, då halsen är så öm att jag tror att nästa hostattack kommer ta kål på mig. Lutar mig mot dörrposten med korsade armar och tittar på henne. Väntar på att hon ska reagera på min annonsering.
Och visst gör hon det. Hon stelnar till, tappar pennan i samma rörelse som hon vrider sitt smala ansikte emot mig. Det svarta håret är slarvigt uppsatt i två barnsliga flätor som ligger fram över hennes taniga axlar. För trots att hon burit mig, är min mamma fortfarande kvar i pojkflickeland. Så tanig att hon knappt har några former alls.
Och de isblå ögonen glöder av ett alldeles iskallt raseri.

”Så det är dags att komma nu.”
Trots att hon försöker dölja det, hör jag hur hennes hesa röst darrar av både ilska och överväldigande oro. Jag vet att det är grymt att utsätta henne för det här, med tanke på allt som har hänt med Johanna . Men jag är tvungen att få andas. Det är så instängt här.
- ”Ja. Det tog lite längre tid än planerat bara.”
Ser hur hon knyter nävarna, och tittar på änglaspelet som snurrar i fönstret. Sedan sväljer hon, som om hon tog sats. Och visst gissar jag rätt. För bara några sekunder senare kommer konfrontationen.
”Ljug inte för mig, Jakob. Jag är inte blind.”

Känner hur pulsen ökar, och det slirar i hjärnan. Försvarsmekanismerna går på högvarv.
”Jag vet inte vad du pratar om.”
Min ömma influensa- hals smärtar värre än någonsin när min röst glider upp i falsett. Har egentligen kommit över målbrottet för länge sedan, men ibland slår en efterdyning till. Framförallt när jag är rädd.
”Lägg av. Du måste sluta, hör du det? Ingenting blir bättre av att du faller tillbaka igen. Framförallt inte nu när Jojo inte får komma hem till jul.”

Allting stannar inne i vårt varma kök, men utanför fönstret fortsätter snön ihärdigt att falla. Upptäcker att flingorna har blivit större, och ser även mitt eget ansikte avteckna sig mot det blåa, lätt violetta, mörkret utanför. Jag ser så trött och sliten ut. Stirrar ner på mina draperade fötter.
”När fick du reda på det?” frågar jag hest, och uppbådar allt mitt mod för att titta på mamma igen.
”I morse. Hon svarar inte på behandlingen, men de ska försöka lite senare ikväll igen. För det äter ju på henne hela tiden, mer och mer. Och Jakob, jag vet att det är svårt för dig att ta det här, med tanke på hur det gick förra gången hon fick ett bakslag. Men snälla, lilla gubben, fortsätt ät den här gången! Jag klarar inte av att tillbringa julen bredvid två sjukhussängar igen. Definitivt inte när ett av mina barn kan kämpa emot sin sjukdom på riktigt, och säga till när det blir svårt. Låt mig hjälpa dig den här gången... Du. Jakob. Snälla...?”

De isblå ögonen som hela familjen har gemensamt, blänker till av de tillbakahållna tårarna som när som helst kommer att tränga upp ur tårkanalerna. Mamma har fällt fler tårar under två år, än vad en normal människa gör under en hel livstid.
För inte nog med att Jojo fick cancer i april för två år sedan, så tog jag det så hårt att det slutade med ett akutbesök hos ätstörningsenheten två dagar innan jul. Jag är inte friskförklarad än, och på två år har jag bara haft ett litet bakslag av bulimi, men annars har jag klarat mig bra.
Men det har inte gått lika bra för Jojo. Det här är hennes tredje återfall i leukemi. Och det blir bara värre och värre för varje gång.
Tårarna bränner även bakom mina egna ögonlock. Min mentala grund har ju börjat slira igen, på grund av Jojo lades in igen. Promenaderna har blivit allt längre, och måltiderna allt mindre utan att jag riktigt tänkt på det. Men nu när mamma ber på det här viset, kan jag inte bara låta det vara.
Sväljer bort blänket i ögonen och går fram till henne.

”Jag lovar att vara ärlig mot dig, och att du ska få hjälpa mig. Och eftersom jag lovar det, kan jag börja med att säga att jag har börjat slira igen. Så nu får du vara lite hårdare med mig igen...”
Avslutar meningen med ett litet nervöst skratt, för att lätta upp stämningen lite grand. Lyssnar lite noggrannare och hör att radion spelar en av mina favoritlåtar. Så jag lutar mig fram över både mamma, korsordet och bordet för att höja ljudet. Känner hur hennes armar värker efter att få hålla om mig, men hon tror ju sig veta att jag inte tycker om det. Fastän det egentligen är tvärtom.
På tillbakavägen kan hon dock inte hålla sig, utan slår sina taniga armar om min slitna, före detta anorektiker- kropp. Känner något vått i mitt hår, och jag blundar. Hela hennes överkropp darrar till följd av hennes slitande snyftningar.
” Tack, älskling... tack.” får hon fram till slut, och jag nickar långsamt med käkbenet mot hennes beniga axel.
” Varsågod.”

När hon skrattande torkat tårarna, och plockat upp den tappade pennan från golvet, säger hon åt mig att gå ut i vardagsrummet. Jag lyder och släntrar iväg i mina raggsockor och med Silja kring benen.
En överraskning är förstås att granen är nedplockad från vinden, samt pyntad, men mitt huvudsakliga mål är den fem år gamla adventskalendern som jag och Jojo sydde, sittandes över köksbordet.
Varje år fyller mamma varenda lucka med massor av små saker. Det kan vara allt ifrån så kallade ”glasdjur” som min tvillingsyster älskar, till USB- minnen med en ny låt på. Vi har alltid öppnat varannan lucka, till och med förra året. Men i år har jag fått lov att öppna Jojos luckor, och ställt de små sakerna på en rad på hennes pedantiskt städade skrivbord.
I dag är det inte en Jakob- dag, utan just en Johanna- dag. Jag letar snabbt på den femtonde, och plockar upp det omsorgsfullt inslagna lilla paketet. Det glider lite mellan fingrarna, men till slut får jag ett stadigt grepp om det.
Sedan går jag tillbaka till köket, för ända sedan vi sydde kalendern, har mamma velat vara med när vi öppnar paketen.

Hon lägger ifrån sig både korsord och penna när jag kommer tillbaka in, och tittar finurligt på när min trötta och energifattiga fingrar, efter mycket om och men, lyckas dra bort den sista tejpen.
Och därunder pappret blickar två döda, svarta glasögon upp emot mig. De tillhör ett underbart litet glaslejon.
”Det är handgjort.”
”Hon kommer bli väldigt glad. Vad jag vet är det här hennes första handgjorda.”
”Jo, det är det nog. Jag är ju alltid den som köper dem åt henne, och expediten sade att det var en lärling hos dem på Orrefors som gjort den.”
”Då är den ju nästan unik!”
”Ja, vad jag vet i alla fall”

Kvällen fortsätter i samma varma och hjärtliga stuk. När pappa kommer hem vid sjutiden, så äter vi. Och även om jag måste kämpa, bli arg, samt ta emot uppmuntrande ord från mamma, ett gnyende från Silja och rena order från pappa, så kan jag ändå krypa upp upp i soffan och se på en film med dem efteråt. De har nog lärt sig att skilja på vad som är deras egen Jakob, och vad som är sjukdomen.
För nu är jag så pass frisk att de går att skilja på.
Under början av filmen, men även under resten, sitter mamma med armen om mig och leker med mitt svarta hår. Det har börjat bli lite för långt, men går fortfarande att hålla någorlunda i styr.
I reklampausen lägger pappa äntligen ifrån sig fjärrkontrollen som han krampaktigt hållit i vänsterhanden under hela tiden. Han suckar och knäpper händerna bakom huvudet. När han sitter på det där ungdomliga viset, slår det mig hur unga mina föräldrar är. Mamma fyllde trettioåtta förra månaden, och pappa blir fyrtio i januari.
Och själv blir jag sjutton. Vilket i sig känns läskigt gammalt med tanke på allt som jag gått igenom.

När filmen är slut, känner jag hur min kropp skriker efter sömn. Det gör den ofta, men nu är det lite mer påtagligt än annars. Vilket betyder att jag inte är hungrig, utan bara just trött.
Mamma vänder sig om och tittar på mig.
"Sover du hos oss ikväll?"
Jag ler för mig själv, och nickar sedan. Har sovit inne hos mina föräldrar lite till och från, ända sedan min psykolog lade fram det som ett förslag att bota både min mörkerrädsla och min brist på trygghet.
"Okej. Gå före du. Jag kommer om en timme ungefär."
"Men Marion då! Att du alltid ska plåga mig. Jakobs säng är ju stenhård..." klagar pappa skämtsamt, innan båda skrattar.


Borstar tänderna utan större engagemang, innan jag snabbt byter om. Men när jag går fram till fönstret i mina föräldrars sovrum för att släcka ljusstaken, blir jag stående.
För när jag blickar ut över den den snötäckta sluttningen som vår baksida består av, kniper det åt kring hjärtat på ett välbekant vis.
Men det är inte en känsla av hopplöshet som infinner sig. Inte heller känner jag någon smärta.
Och jag förstår.


Man säger ofta att tvillingar kan känna av varandra mycket bättre än vanliga syskon, och det vet både jag och Jojo att det är sant. När jag fått den här känslan förut, har det alltid hänt någonting hemskt med henne bara några minuter efteråt.
Men eftersom jag fick en känsla av hopp den här gången, kan det bara betyda en sak.

Hon svarar på behandlingen!

Jag blundar och ler för att hindra mig själv att springa ut till föräldrarna och ropa ut nyheten. De skulle bara tro att jag fått feber. Fast om hon kan berätta det här för mig, borde jag kunna berätta något för henne.
Så jag koncentrerar mig så gott jag kan, medan jag håller mina ögonlock slutna till hälften, så att jag fortfarande kan se den mörka, lätt violetta himlen. Sedan lägger jag mig i sängen, och somnar med ett gott samvete.

God Jul, Jojo, vi syns imorgon.
Och välkommen hem.