Solen sken klart över stranden den dära kvällen. Klarare har jag nog aldrig sett den vara. Jag satt ute på bryggan med ena foten i vattnet då det första skalvet kom. Snabbt drog jag upp foten för att sedan vända mig om o se dig stå där. Rädslan flög igenom mig som ett knivhugg. Du tog bestämda steg mot mig för att sedan stanna upp något få steg ifrån mig, för att sedan kasta dig mot mig. Jag minns handen runt min strupe jag minns vattnet som nästan kvävde mig när du tryckte ner mig under ytan. Jag minns även hur solen trängde igenom vattenytan och glimmade, det var då jag trodde jag var död. Att livet var över. Men när jag sedan drogs upp ur vattnet förstod jag.
Det är så lätt, det kan gå så himla fort. Döden ligger alltid o vakar i de mörkaste gränderna.
Det var så min rädsla mot natten kom....

Tårarna rinner sakta ner för mina kinder, mitt hår blåser av och an i vinden så det piskar mig i ansiktet. Jag sjunker ner på marken, lutad mot trädet. Här inne i skogen kan jag alltid vara ensam, ensam i mörkret. Vinden tjuter i grenarna och vilda protester från trädens stammar när det tar i ordentligt så att det knarrar.
Varför? Jag orkar inte mer. Jag biter mig hårt i underläppen. Känner hur det pulserar under huden.
Rösterna som aldrig försvinner. '' vi vet, du vet. Vi alla vet'' jag flämtar till när en beröring från en av rösterna når mig. Den låter sin hand glida från min kind ner mot min arm. Jag blundar hårt och skriker, skriker o skriker tills min röst försvinner. Nästa hand som tar tag runt min strupe och trycker till. Rädslan som växer, kylan som tränger igenom från alla håll.
Det var då det andra skalvet kom..

marken under mig drog mig neråt. Den öppnade sig som ett svart hål mot helvetet o sög sakta ner mig. Jag stirrade rätt in i ögonen på dig o skrek ''tänker du aldrig lämna mig ifred?'' du besvarade aldrig frågan utan öppnade bara ditt gap o skrek ut ett öronbedövande ljud.
Det var det sista jag mindes innan mörkret tog överhand. Min historia är inte lång, jag vet inte vem det var, eller hur allt började. Han började bara förfölja mig. Jag säger inte detta för att skrämmas, men va alltid på din vakt. Det finns varelser där ute som är beredda att göra vad som helst för att förstöra en människas liv. Väsen som förföljer, det kvittar var du än gömmer dig, de hittar dig ändå...