”AH!” Nej, min röst mår sällan bra. Den skälver. Men när hon talade, vill jag minnas, fylldes rummet alltid med en sällsamt inbjudande doft av förlägen sötma och rådvill distans – om nu distans är något man kan dofta sig till vill säga. Vem var hon? Och var kom hon ifrån? Hon var ett semikolon, placerat någonstans i mitten. Hon var kött och blod i kropp, en evigt fattad tanke (om) ett avtryck i snön där hon tidigare legat. Hon var förkroppsligad frånvaro i sin mest fromma och förföriska form. Och jag avskydde henne för detta.

– Att revidera minnen –

Det tidigare omtalade inträffade på den tid jag hade tid att tänka. För det måste man, ha tid för att kunna tänka alltså. Nu för tiden känns emellertid både tidsbegreppet och tankarna tragiskt tidstypiskt tudelade och avlägsna. NU, I DETTA ÖGONBLICK. För det förhåller sig väl på det viset; ögonblicket kan väl fortfarande beskrivas med det i många avseenden alldeles utmärkta uttrycket 'nu'? Eller anses ögonblicket vara starkare, på något vis mera konkret än 'nu'? Skulle 'nu' kanske även kunna innebära 'tidigare idag', 'i år', eller varför inte 'i morgon'? En sanning är emellertid orubblig: alla nuar vi oss genom tillvarons ivrigt uppochnedkäftande käft – nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu – som koffeinstinna ånglok ständigt på väg till nästa spontana kärleksmöte i väntrummet på folktandvården eller i spelbutikens lyckligt oförvägna inlämningskö.

Detta är den eviga striden. Och kvinnan flyter, fortfarande.