När skönheten kom till Tången

var gubben på plats

och njöt ifrån sin altan av behagen.

Han erinrade sig gången

när amor tog sats

och kvinnan som blev hans fru kom idagen.

Han mindes hur hennes hår,

som en slöja av guld,

gavs glansdagrar av den leende månen.

"Ack, vore det som igår,

när som lyckan var huld"

han tänkte och klämde fram en tår, den fånen.

När skönheten kom till gubben

var sommar och sol

och sidenmjuk var den brunbrända kinden.

Nu kliar det jämt i stubben

och flicksnärtors kjol

för andra må lyftas graciöst, av vinden.

Nu står han där på sin klippa

och spejar till havs

och kämpar emellan skratten och gråten.

Men allt som han kan förknippa

med det som han gavs

har gjort att han nu är sorgsen, men belåten.