Om någon skulle fråga om oss. Vem som helst..
Då skulle jag säga: Vi är som salt och peppar. Så olika ifrån varandra men en sådan bra blandning tillsammans.
Vi är som vågorna på vattnet. Kan inte fungera utan varandra.
Jag är som timvisaren på klockan, du är som minutvisaren. Jag flyttar mig inte utan dig.
Vad ska jag säga till dig som skulle få dig att förstå att min livslycka försvann med ditt leende?
Vad ska jag säga till dig som får dig att förstå att du tog med dig min mening på jorden när du gick ?
Vad ska jag säga till dig som får dig att förstå att jag saknar dig så mycket så det gör ont i hjärtat ?
Ingenting. För allt är försent och här står jag nu och förstår inte själv att jag lät dig gå.
Förstår inte varför jag gav upp dig så fort och så lätt.
Det bästa som någonsin har hänt mig lät jag gå lika lätt som ett löv i vinden.
Jag kan inte tänka mig en framtid utan dig.
Och ändå kan jag inte säga det till dig, vad ska jag säga, det finns inget mer att säga. Jag har sagt allt som finns att nämna.
Du vet allt som är värt att veta, du kan allt utantill, som en rutin säger jag lögnerna om och om igen.
För jag vet reaktionen och orden som träffar mig hårdare än ett slag i magen. Jag vet hur hjärtat går i två delar och jag vet hur dum jag känner mig, korkad och patetisk.
Jag som står och gråter för något som redan har passerat. Tåget har gått, ta nästa. Jag önskar jag kunde. Men det går inte.
Det är dig jag vill ha och det förstår jag nu.
Det spelar ingen roll vad som har hänt eller vad som kommer hända, det enda jag vill är att du ska vara min igen.
Jag saknar att sätta ”min” innan ditt namn.
Jag saknar pussen på näsan.
Jag saknar sena nätter då vi pratade om allt.
Jag saknar dina uppmuntrande ord.
Jag saknar dina kyssar.
Jag saknar din kärlek.
Jag saknar dig.
Kom tillbaka till mig..