långsamt lär jag mig att dö, återuppstå: hela tiden vackrare
kraftfull som eld, groteskt avliden där jag går
med
huvudet före in i en vägg

och de är som djur när de skriker – här skakar man i sin hårda vagga.

de tycker jag är originell och mycket kvick liksom
ett bländande tredje intervall dagen jag sade till mig själv att
”du håller på att lösas upp och så även allting annat och
det spelar längre ingen roll för
jag är mycket ren
och ordentlig skall jag förbli”.

äta asfalt
äta äta: asfalt!
asfalten skall ätas
fyllas med blommor – jag skall fyllas med blommor
och går bort som ett jävla hål i golvet
JAG KÄNNER DET, HÅLET! som om staden rentav välter och alltet faller med

faller ned

bland de stirrande människorna med sina djur: fåglarna jag avskyr
för de piper piper
pip pip
sätter rekord efter rekord i sin rekorderliga jävla rekordgeneration
när jag själv har tappat greppet och faller
bakåt med ett ryck – de välvda fingrarna har stannat
asfalt pumpar i dagen, runt: runt.
ett enda långt evighetsdravel, de vita orden.
maktlöst.
ja.
och jag bor inte ens i en stad,
jag utan i en by utanför staden
där fåglarna anfaller varje morgon klockan nio där jag står
och svär: är felmonterad –

går
med
huvudet före in i en vägg.

---