I mitt öga kan du räkna sorgens årsringar
Det är på gott och ont, jag kan lära mig glömma, tänka icketankar
så att de litterära kvaliteerna blandas ut som sol i åskvatten.
Levandet skulle bli viktigare än beskrivningen av det levda.

Rimbaud gjorde det men misslyckades. Missade lyckan i att vara
etablerad,uppskattad,erkänd. Rimbaud sökte liksom jag ett paradis på jorden
men fann ett personligt helvete. Han såg tusen nyanser av skönhet i det
sköra numinösa svart bländande livet. I ditt språk förvandlade du sinnets
perversioner till ädelstenar av dygd och mystik. Du försökte bevara dig
immun emot alla föreställningar dogmer och konstlade ideal.
Ditt måtto tycks ha varit samma som Nietchzes" där man inte kan älska måste man gå vidare"eller Jesus" människosonen har ingen plats att vila sitt huvud".
En livstörstande ängel som lyfte likt Ikaros på poesins vingar upp mot en
självförbrännande sol.


Jag vill sublimera känslan, trancendera lidandet lära mig leva med själens ärr.
Rimbaud ville transformera hela sin upplevelsevärld. Leva sin poesi,minska
diskrepansen mellan visionen drömmen och det framlevda. Skapa en andlig metapoetisk revolution. Hemligheten bakom magin är pennan
och det vita arket och 24 tecken i oändliga variationer.
Är det en kliche eller kräver konsten och andra andliga aktiviteter ett offer,
och att detta offer ofta innnebär uppgivandet av tryggheten,det konforma och
alltför mänskliga för att få tillgång till sina djupaste själsförmögenheter?Den
sanna smaken av fihet.

Men du ville inte ödmjuka dig, inte tjäna,inte anpassa dig. Du ville dra vidare
mot ständigt nya horizonter expolatera nya paradis lära dig nya språk och
andas in ny himmel. Du hade pensionen säkrad i ett guldbältbälte runt midjan
medans du sov din vildjursdröm i en vit linnekostym på afrikas miljonåriga jord.
Behärskade alla språk, vildens språk, djurens språk. Levande i exil långt ifrån
den konstlade civilisationen.Din poesi är ett pandemonium av extatiska
inspirationsänglar som vittnar om en obändlig längtan efter det friare sättet
att leva. Jag avvundas din själsstyrka och omutliga frihetstörst