Avskyr när ögonen smalnar, suddar bort
verkligheten och vill smyga sig in i sömnen.

Avskyr när Melissa Horn tar alla mina ord
och sätter in de i sina empatiska texter
och sjunger som det vore en godnattsaga.

Trots lugnet i en grå korridor
med ljusa bänkar är stämningen
lugn och mina ögon smalnar,
hjärnan har ställt in tankarna på repeat.

Ändå finns det inget speciellt att fundera över.
Nu hörs lågt klackade skor med gråa knästrumpor
och det börjar bli dags att sätta punkt.

(Men, bara en rad till)
och jag tror inte det finns något vettigt ord
som förklarar den tomma känslan som tynger huvudet.

Nu sätter jag punkt & tackar.