Om kvällarna sjunker hon bakåt
nedåt, utåt, bortåt
dold från världens insyn bakom svarta gardiner
med värkande ångest i omloppsbanan.

Suckande sluter hon ögonen
gång på gång, och än hårdare nästa gång
försöker att med värkande ögonlock
tugga bort den tröstlösa tröttheten i hjärtat,
kolsyra i venerna
och hjärtklaffar som brister likt överfyllda dammar
för ångestens massiva forsar

*

...hon väntar inte på något,
det borde bara komma snart.