Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Hulda sitter på båten Invernia 1903 i juni, båten avgår från Liverpool och om en månad är hon framme i Boston, hos syster Hilma


Huldas dröm 3

Hulda satt och skrev ett brev till mamma Eleonora.
Efter pappa Albrekts död kände Hulda ett större ansvar för sin mamma. Inte för att mamma var svag på något sätt, men hon var nu den äldsta hemmaboende.
D.v.s., just nu satt hon på väg till Amerika, men ett brev kunde muntra upp mamma hemma i Småland.

Plötsligt när hon satt där kunde hon känna att det var någon som tittade på henne.
Hon vände sig sakta runt och tittade in i ett par bruna ögon, den blicken hade hon aldrig upplevt från en pojke.
Nu var det inte precis en pojke som tittade på henne utan en ung man. Hulda kände en kittlande känsla i magregionen och hon blev röd i ansiktet. Hon försökte skriva vidare sitt brev, men det var svårt att koncentrera sig på mamman nu.

På ett sätt var denna unga man bekant, han hade blont fint hår och bruna ögon, detta var inte så vanligt. Hulda hade hört att det fanns valoner i hennes släkt, kanske var de kusiner?

- Hjalmar Valentin Karlsson, hans hand var varm, när han tog Huldas hand och det ilade som små fisk i magen på Hulda.

- Hulda Matilda Sabel, hon sträckte på sig och var glad att hennes pappa hade valt Sabel som efternamn och inte Brun.

- Skriver ni hem till familjen sa Valentin, kommer ni från Småland?
Hade det hörts så tydligt på hennes dialekt?

- Ja, jag skriver hem till mor, hon är ensam med tre barn nu, pappa dog för några år sedan.

Varför sa hon detta till en helt främmande man? Men Hulda kände det som hon kände denna man.

- Får jag sätta mig hos fröken?

- Ja, det går bra, Hulda fumlade med brevpapper och tappade något på golvet, Valentin var snabb att hjälpa henne.

Så satt de där och tittade på varann en stund, egentligen inget konstigt med det, världen stannade och det var som om fåglarna sjöng och solen lyste på dem.

- Jaha och var kommer de själv ifrån sa Hulda med lite darr på rösten.

- Blekinge, Karlshamn närmare bestämt, så min dialekt har ni kanske aldrig hört förr?

Hulda kände sig plötsligt så liten, eller oerfaren.

- Men jag har varit där! Sa hon och det kändes redan lite mer världsvant.




Fri vers av Christine Sabel
Läst 373 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2010-10-21 12:06



Bookmark and Share


  anits VIP
Mycket fängslande, jag fortsätter
att följa Hulda och hennes dröm
2010-10-21

  Eva Helene VIP
Jag fortsätter att följa Hulda med stort intresse.
2010-10-21
  > Nästa text
< Föregående

Christine Sabel
Christine Sabel