I.
Vi levde i landet Ingenstans,
simmandes bland barnatankar.
De kunde säga vad de ville,
spegelbilden återgav alltid sanningen och
jag visste att dina smekningar skulle hålla mig
varm.
Jag förlitade mig på spegeln,
spegeln återgav en flicka.
Hade jag något val när glaset visade en gracil modell?
Ännu hade vi inga rynkor under ögonen och ännu
var våra ben starka nog att lyfta orimligheternas talesätt.
Ännu hade vi kraften i våra hårstrån som inte kände till
innebörden av att vara gråa och
ännu lindade vår vitalitet in lemmarna
i hårda, hårda bindel.
Ännu var vi långa och ståtliga och
vi växte om alla sticklingar så de kunde se att vi var de barn
som växte sig starkast.
Vi var proviantörer till de små och obetydliga.
Normen, dekretet.
Vår lags långa arm ströp de som redan låg.
Det kunde jag se när vi flög bakom det tunna spegelglaset
i vår dröm
där kriget blev till yra.
Jag förlitade mig på spegeln,
spegeln återgav en flicka.
Verkligheten blev ett faktum.
Men vi fortsatte att leva i landet Ingenstans där vi
drunknade bland våra vingklippta fjärilstankar.
II.
Dagen kom då de krossade spegeln.
Flickgestalterna föstes bort i en avgrund.
Svalgen var stor, ekande och tom.
Svalde och spydde ut en Eva.
Försökte förena glasbitarna av krossade flickdrömmar.
Skar mig på spegelskärvorna.
Vred mina händer blodiga,
ömma.