Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Växtvärk

I.

Vi levde i landet Ingenstans,

simmandes bland barnatankar.

De kunde säga vad de ville,

spegelbilden återgav alltid sanningen och

jag visste att dina smekningar skulle hålla mig

varm.

Jag förlitade mig på spegeln,

spegeln återgav en flicka.

Hade jag något val när glaset visade en gracil modell?

Ännu hade vi inga rynkor under ögonen och ännu

var våra ben starka nog att lyfta orimligheternas talesätt.

Ännu hade vi kraften i våra hårstrån som inte kände till

innebörden av att vara gråa och

ännu lindade vår vitalitet in lemmarna

i hårda, hårda bindel.

Ännu var vi långa och ståtliga och

vi växte om alla sticklingar så de kunde se att vi var de barn

som växte sig starkast.

Vi var proviantörer till de små och obetydliga.

Normen, dekretet.

Vår lags långa arm ströp de som redan låg.

Det kunde jag se när vi flög bakom det tunna spegelglaset

i vår dröm

där kriget blev till yra.



Jag förlitade mig på spegeln,

spegeln återgav en flicka.

Verkligheten blev ett faktum.

Men vi fortsatte att leva i landet Ingenstans där vi

drunknade bland våra vingklippta fjärilstankar.

II.

Dagen kom då de krossade spegeln.

Flickgestalterna föstes bort i en avgrund.

Svalgen var stor, ekande och tom.

Svalde och spydde ut en Eva.

Försökte förena glasbitarna av krossade flickdrömmar.

Skar mig på spegelskärvorna.

Vred mina händer blodiga,

ömma.




Fri vers av Mimmi17
Läst 289 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2010-10-21 21:46



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Mimmi17