jag har vänt och vridit på hela situationen och jag hittar bara ett svar;
dagen jag försvann

det var dagen d i min borderlinehistoria
det var dagen jag personligen svek,
för mitt inre, för att överleva

men överlevde jag. känslomässigt alltså

det vet jag inte, men igår när jag såg ett program om bipolära symptom, så vet jag
att min diagnoskombination, motsvarar mina vägval

att jag gjort allt i livet som jag ville prova på, att jag bränt broar
och nu
förlorat hoppet om en ny stimulerande aktivitet

varför inte bara leva, möta, mötas experimentera lite mer, säger du
och
då svarar jag, jag har redan gjort det. jag har gjort allt. och jag har gjort det till den grad, att jag är helt utmattad

jag tänker som att jag vore tjugo år äldre än vad jag är. förstår inte vad skulle vara så hemskt med att dö en naturlig död.
av ålder, eller åldersrelaterad sjukdom

för mig skulle det kännas naturligt på något vis, för jag kan inte greppa vad jag mer ska hitta på i detta liv
känns som jag levt fullt ut


och allt som kommer efter nu, är ett oskrivet blad, en strid, ett krig. ett kämpa och stå på. att köra bil, utan bensin

vad ska det tjäna till i slutet, om jag har uppfattningen att slutet borde vara nu, utan att vara suicidal.

kan inte tänka mig samma resa igen. vet inte hur jag ska unna mig mer