Det fanns en tid då allt var så mycket större. Månen var så nära att man kunde urskilja dess leende under klara nätter. Stjärnorna var närmare än nu, de blinkade till dig då du höjde blicken; du kunde nästan höra hur de klingade som spröda små kristallklockor. Sommarnätterna var varmare; blågrå skyar låg som vänliga sammetstyger över staden och häggen doftade så mycket starkare. Allt var större utom du. Du kröp mellan de knotiga stammarna i bersån, dök med näsan före ned i maskrosorna. Syrener i håret, gräsfläckar på knäna, blåmärken och jord. Du grävde ned fingrarna i mullen, grep efter liv som varit. Där var svartbrunt och torrt och rötter sträckte sig efter dina fingertoppar. Du smekte jorden till sömns och grässtråna böjde sig över dig där du låg i blånande skugga. En gråsparv betraktade dig från en närbelägen gren; dess ögon glänste som små svarta pärlor. Du log mot den, höjde en hand till avsked och tyckte dig nästan se den nicka till svar innan du somnade. Det var på den tid då allt var större, månen var närmare och sömnen så mycket djupare än här.

---

Djupt in i staden, där de äldsta gatorna möts och solen knappt når ned till marken, låg det blå huset. Oansenligt, nästan bortglömt, trängdes det med de andra. Färgen hade flagnat på sina ställen och blottade betongen där under, dörren var gisten och ett av fönstren på bottenvåningen bar en lång spricka. Någon hade lagat den inifrån med silvertejp.
Innanför ytterdörren vindlade sig en knarrande trappa upp genom våningarna. På ljusa dagar kunde man se hur någon stod högst där uppe, böjd över trappräcket. Han blåste såpbubblor och släppte rosenblad som dalade mot golvet i timmar. Ibland ropade han till någon från balkongen men någon svarade aldrig.
Grannarna pratade om nedskräpningen i trapphuset och hur de en kväll hört honom sjunga som om han varit lycklig. De sopade ihop rosenbladen och hällde dem i soptunnan utanför huset. Om natten kunde man se ett sällsamt sken från mannens fönster. Hans skugga dansade på väggarna. Han tog dess hand, musiken strömmade ut i trappuppgången där grannarna stod innanför sina stängda dörrar och lyssnade med öronen mot väggen.
Den morgonen låg inga rosenblad på det betonggrå golvet och musiken hade tystnat. Den nye hyresgästen hade mörkbrun kostym och verkade sova om nätterna. Grannarna var lättade. De nickade åt varandra i trappuppgången men sade ingenting. Vad hade de att säga? Inga rosenblad att sopa heller. Allt var lugnt, så tyst som stenar. En natt möttes några grannar av en slump på det översta trappsteget. Var och en av dem bar en röd ros.

---

Om hon bara vågade skulle hon bjuda monstren under sängen till tekalas på verandan, sova med garderobsdörren vidöppen och stiga upp om natten för att släppa in det där som krafsade på fönstret. Det brukade gnissla så förtvivlat om glaset. Hon skulle låta dem sova i hennes säng, toviga pälsar mot hud, små klor vänligt krökta emot smutsiga tassar, hennes ena hand ömt kupad kring ett reptildjurs spräckliga nacke. Hon skulle höra dem andas, små rosslande läten, ett lätt gnyende i sömnen. Om hon bara vågade skulle hon lämna alla dörrar öppna för vilddjuren och när hennes pappa smög in i hennes rum då festen var slut skulle de finnas där för att beskydda henne.

---

Jag var där. Jag var den plats där du vaknade om morgonen. Jag var solrosfält och stadsgytter, en myr där ängsull stod molnmjuk och skogstjärnen där du svalkade dina fötter efter dagens vandring. Jag var där du var och du var ständigt på väg. Jag var väg. Jag var resa och mål, någonstans att komma hem till då stegen tröttnat och spåren djupnat under fötternas tyngd. Jag var då. Jag var den tid du tillbringade under granarnas skyddande grenar, med deras dova susande som sömnvisa i öronen och en mjuk matta av barr under din trötta kropp. Jag var ögonblicket då den första solstrålen fick dina ögonlock att darra, lockade dig upp ur drömdjupet med löften om ännu en färd. Doften av solvarm kåda under den brandgula förmiddagen, prasslandet av små skygga djur bland fjolårslöv och fallna grenar. Jag var den blå timmen just innan natten slukar alla skuggor.
Jag är minnen. Jag är tid som gått, platser du lämnat och allt du saknar nu. Höströkens sälta på tungan, ett andetag sjunkande sol, smaken av brandgul lycka.