Min kavaj hänger i hallen och är min. Alltid har den hängt där och alltid har jag satt på mig den, så länge jag kan minnas, innan jag gått ut. Märkligt nog har det aldrig förr slagit mig hur illa den sitter. Hur trång den alltid har varit. Värre för varje år. Jag kan inte andas i den, det är som att bära korsett. Färgen är inte min, trots att jag valt den själv. Just idag tittar jag av någon anledning med nya ögon i i spegeln när den väl sitter på plats. Jag konstaterar att ett stort misstag skett för längesedan när den en gång hamnade i min ägo.
Efter det traskar jag ned till Emmaus för att leta efter min riktiga kavaj. Jag står där och ropar halvhögt efter den då den lite irriterat ger sig till känna på en klädsnurra längst ned i lokalen. "Ja, ja, här är jag. Hänger med kompisar. Ha, ha. Men kom hit då! Jag har väntat hur länge som helst".
Jag går med snabba steg dit och ser äntligen min egen kavaj på nära håll. Den är fantastiskt fin. Smalspårig manchester i brunt och massor av sjuttiotalsblommor i olika sköna färger. Den ser mer ut som en tapet men en snygg sådan. Jag plockar ned den från galgen och sätter på mig den. Det är magiskt. Den är figursydd. Det vill säga efter min figur. Att den passar på mig är att ta i i underkant. Den är min andra hud, den är jag. Äntligen fri, äntligen rätt. Vi stegar lyckligt ut ur lokalen, jag och min kavaj, tätt tillsammans.