Och här sitter
hon, flickan
med det röda långa
håret,
med den förbannade markören
blinkandes framför
ögonen på
henne.

Det där svarta
sträcket som
berättar
att hon ingenting har
att skriva,
för känslor skrivs inte
med ord.

Egentligen.

För precis
så dum är hon,
den där
flickan,
att hon tror att
alla de känslor
och frågor
som kretsar
i hennes huvud
ska få plats
på några blanka
papper.
Att de ska
gå att skriva ned.

Hon är den
sortens flicka
som fånler
när folk
säger till henne
att hon är bra
för att hon inte vet
vad hon ska
säga.

För så bra är hon ju faktiskt inte.

Hon är den sortens
flicka som gråter
när ingen
ser på.
Hon är den
typen av flicka
som springer in
på toaletten
och trycker fingrarna
i halsen
när hon ser sin
egen
spegelbild.

Hon är den
rödhåriga
flickan som gastar
om hur mycket
hon hatar kärlek
när hon
egentligen
aldrig skulle kunna
leva utan den.

Egentligen.

Som om inte
det skulle vara
nog är hon
den sortens stackars
lilla rödhåriga
flicka som suckar
över sin egen
existens
när hon skriver
fåniga
ord på ett papper
när hon försöker
få ur sig vad
hon känner.