Jag hörde en kvinna sjunga ikväll.
Hon sjöng så nära och så tyst att människorna lyssnade.
Jag var en av dem.
Man kunde ana färgen på hennes själ.
Blå som himlen, Som det ändlösa havet vid skymningsljus.
Stort som universum.
Hjärtat hoppade till lite extra. Blev varmt. Mjukt.
Kinderna började sitt rodnande och jag slöt ögonen.
För en kort stund gav hon mig rösten.
För några sekunder var jag tonerna som strömmade ut
ur hennes själ.
Sårbar
som människan.
Naken

som livet självt.