Vackra Barazinbar, den grymma Caradhras!
Du snöklädda topp, glödande i solnedgång!
du reser dig stolt mot himlen, mot Manwës skyar
där hans örnar flyger
I Dimmiga bergen har du ditt hem, din himmel och dina rötter
djupt i Khazad-dûm
och lyssnar du till dvärgars hammarslag?
Grym och oförsonlig är du, vackra berg
Silvertand och Molnkrone är dina bröder
och er snö gnistrar i sol och månljus
lika kall som nattens stjärnor i snökristall

Rötterna har du i Morias djup,
som vindlar och förvillar
och glimmar av mithril, åh vackra mithril!
som dvärgar åtrår

Du trotsade brödraskapet på deras färd
tvingade dem till en annan väg
genom mörka Moria
i svarta djup av bortglömd tid
gömdes rök och eld
Morgoths balrog mötte Olórins klinga

Men om detta vet du intet
där du står, snöklädd och vacker
Grymma Barazinbar, vackra Caradhras
sov nu till hammarslagen i ditt inre
och din snö brinner likt blod i solnedgång