Det är ytterst underligt hur man kan förlora en bit av något som man inte tycker om och sedan sakna det, för även om det var allt annat än behagligt var det i alla fall något. Och detta något var bekant. När man upptäckt att något saknas, lämnas tomrum där utan att ersätta med vilket annat skräp som helst. Tomt, tomt.

Allt blir svårare med åren och åren blir svårare med allt. Ju mindre realism man var bekant med desto mer kunde man glädjas. Erfarenhet tynger mitt förstånd samtidigt som jag gång på gång blir överraskad över hur liten min tro på det goda är. Lika överraskad som jag blir över uppgivenhetskänslan som kryper på var gång jag sätter mig för att få liv i några rader av ord.

Jag vill älska. Även om det finns så mycket annat jag borde göra istället, till exempel ha skuldkänslor över sådant jag inte riktigt kan ro över. Om man ändå kunde tillåta sig själv lite äkta jävla lycka någon gång, men den är alldeles för svårhanterlig. Sen har jag fått för mig att så länge man inte tar emot är man inte heller skyldig något. Inga förväntningar, sådana tar livet av mig. Ens begränsningar blir genast så tydliga. Vill inte väcka min domare för där duger knappast något som bara är mänskligt.

Jag vill ha tillbaka min naivitet. Hur mycket jag än gång på gång gick i kras är det ingenting jämfört med att långsamt strypas på plats av erfarenheternas läxor. Varje gång jag vill hoppa av glädje kommer jag på mig själv att jag har lågt till tak och låter istället bli.

Jag vill se världen som den är. Det finns väl sådant som är enkelt? Jag vill vara lite mer enkel. Att släpa på min egen komplikation är min största börda.

Mitt sinne är lika splittrat som dessa ord som egentligen inte borde läggas upp då de är en förolämpning mot min prestationsångest. Men att snällt lyda har aldrig fört mig någonstans jag inte varit tidigare.