Jag borde känna mig hel, för att jag är älskad.
jag borde ligga vaken om nätterna med fina tankar.
Jag borde vakna på morgonen och veta att jag har en anledning att öppna ögonen för.
Varför bubblar inte blodet i mitt hjärta när jag vet att jag är hela världen för någon?
Varför vill jag inte sova bara för att jag vet att jag inte kommer att öppna upp ögonen för någon.
varför vill jag inte vakna när jag väl sover? Det finns inget lockande i verkligheten.
Det finns inget utom det ordinära, det finns inget som rycker mig upp ifrån marken.
Varför gör lyckan ont när jag så hårt sökte efter den?
Varför har klockan frusit till is för mig medan alla andra drar förbi med en hastighet som inte ens mitt sega öga kan se.
Är jag störd eller är allt annat på en extrem grad som får mig att verka normal i gemförelsen?
Jag finner lycka i lidelse, och tragedi i lyckan när den inte ger mig pina.
Vill jag ens vara lycklig?
Jag skapar min egen lilla lycka i sorgen som jag hamnar i, jag är nöjd där.
Jag är hemma där.
Jag är säker där, för att det försvinner inte när jag minst anar det.
Det finns ingen som kan ta det ifrån mig, ingen kan slita det loss ifrån mig.
De kan inte få det att blöda mer än vad jag redan simmar runt i. ty jag är i ett rött hav.
Det är min smärta min sorg, min lidelse. Vad ska någon med det till?
Det kan inte ge mig mer smärta än det jag redan känner.
Det är som att stoppa foten i is, du vänjer dig. Kan det bli kallare?

Jag väntar, jag får panik, mina händer kallnar till.
Mitt hjärta slår, mitt blod forsar genom mina ådror.
jag känner hur pulsen slår, känns som om jag har en den största möjliga ådran mitt i pannan på mig, det slår till för varje slag hjärtat gör.
Mitt huvud dunkar, det ekar.
När kommer mitt avslut när kan jag gå hem?
Jag är inte nöjd i denna lyckan, när du ej är med i den..

Jag vill hem