Dagen gryr och ljuset flyter lätt och luftigt omkring trädens fiol strängar.
Min tanke ligger som dagg på lövets gröna kanter, fuktig och nyfödd med världen i sin famn.
Dem röda färgskalorna blandar med dem rosa och tavlan är målad för dagen av universums händer.
I den minsta av världar syns livets början som för intet är ett universum av sig själv.
Jag, oss, vi är början och slutet i oss själv.
Punkten som svartnar och bleknar på papprets vita blad, en del i bokstaven som formar meningen i svaret som vi alla letar efter.
Min tanke är ett barn i så många avseenden, skriker och gråter inuti mina äldre känslors överväldigande närvaro och kaos.
Sträcker ut sina armar i behov av näring och beskydd
Det blåser en lavendel vind vid min panna, rör mina slutna ögonlock som andas med luft i lungorna och vingar bakom iris slöjans mjuka fasad.
Världen är vacker idag.
Skön som ett eldhjärta omgiven av vatten.
En explosion i heligaste tystnad med väggar av vitaste bomull.
Med en inandning börjar virveln som introducerar vad som kallas verkligheten.
Synen glimrar med guld på utandningens mjuka landning.
Med ett leende inför konstnären och en hand på fönsterkantens ram.
Låter jag mig själv bli äldre, ännu en dag.