mamma.

jag är rädd för det vita molnet.

det var hennes allra första mening. hon satt på köksbordet och tittade ut. var inte rädd, sa mamman och höll om henne. dottern satt tyst en stund och sade sedan: när du blir en bebis och är rädd som jag, då ska jag ta hand om dig.

dagarna gick och flickebarnet blev äldre. mamman blev istället yngre. när dottern var tjugo år var de lika gamla. dagarna gick åt till att skotta runt huset och bära in ved. vid sextiden lagade de mat. då och då återvände stormen. de tittade ut genom fönstret mot det framvällande vita molnet som lutade sig över huset och piskade mot ytterväggen.

det är bara en storm, sa mamman lugnande, den kommer inte åt oss.

dottern fortsatte att åldras. när hon var trettiofem år var mamman bara fem. nu fick dottern göra allt arbete ensam. jag är rädd för molnet, sa mamman en dag när stormen härjade som värst. dottern höll om mamman hårt och strök hennes hår. var inte rädd liten, sa hon. trots att hon själv var skräckslagen.

en dag kunde mamman inte längre gå. hon gjorde tafatta försök att resa sig upp. det slutade med att hon ramlade omkull. dottern var nu tvungen att bära omkring på sin lilla mamma. hon såg ut som ett spädbarn. dottern matade henne med gröt och mjölk. klappade henne på ryggen för att få henne att rapa. snart kunde hon inte längre prata. mamman jollrade och gnydde där hon låg i famnen på sin dotter alltmedan stormen fick husets fönster att skaka. molnet letade rasande efter någon liten springa i huset att ta sig in genom. förgäves.

en dag vände det. dottern märkte att mamman började växa igen. själv började hon att föryngras. rynkorna försvann sakta, dag för dag. åren gick och en dag var de lika gamla. när det var fint väder sprang de ut och lekte i snön. vid skymningen gick de in och lagade middag. de diskade ihop och när det var städat och prydligt i huset satte de sig ner och läste en bok eller stickade.

dottern blev yngre och yngre och mindre och mindre. när hon var fem år gammal frågade mamman om de skulle fortsätta. vill du verkligen att vi ska vara ihop? för alltid? dottern nickade. några år till passerade och när dottern var ett halvår gammal vände åldrandet igen. orden kom sakta tillbaka.

mamma.

jag är rädd för det vita molnet.

det var hennes allra första mening. hon satt på köksbordet och tittade ut. var inte rädd, sa mamman och höll om henne. dottern satt tyst en stund och sade sedan: när du blir en bebis och är rädd som jag, då ska jag ta hand om dig.

dagarna gick och flickebarnet blev äldre. mamman blev istället yngre. när dottern var tjugo år var de lika gamla. dagarna gick åt till att skotta runt huset och bära in ved. vid sextiden lagade de mat. då och då kom stormen. de tittade ut genom fönstret mot det framvällande vita molnet som lutade sig över huset och piskade mot ytterväggen.

det är bara en storm, sa mamman lugnande, den kommer inte åt oss.