Fantasin försvann,
blev en dröm

Drömmen är fortfarande en dröm som delvis
är verklighet

Jag lever den, jag andas den
men bara ibland


Alldeles för sällan finner jag ro och
allt för ofta försöker jag springa ifrån tiden

Jag snubblar och faller.
Marken är inte okänd
Det är samma mark som smeker mitt sårbara yttre
så försiktigt
men än så ivrigt


Jag torteras av tidens sätt att förlänga de timmar
jag försöker förtära så förtvivlat




Glöden får mitt sinne att explodera och klyvas i två
Det gör mig ingenting

för

förmågan att urskilja vad som är vad är något
jag inte längre äger


Själen brinner och står i rikliga lågor av enslighet
dess förskräckliga skrik håller mig vaken om natten


sådär som du brukar göra





Du hittade mig långt innan jag visste var jag fanns
långt innan jag var medveten om min existens






Träden ruskar av sig den tunga snön

och snart,


återvänder hettan



som sätter hela världen i brand.