Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Livets epilog

Rädslan kom gående
en stjärnlös natt
i sin svarta klädnad
och i sin svarta hatt
Med munnen vidöppen
och huden blek
ställde han sig under månen
och skrek
Och snart så kom Döden
från Evighetens land
ställde sig under månen
och tog Rädslans hand
Tillsammans de gingo
denna stjärnlösa natt
åt hungrigt upp månen
och så blev allting svart




Fri vers av mädchen
Läst 550 gånger
Publicerad 2005-12-05 23:31



Bookmark and Share


  candela
*snyggt*
döden och rädslan, hand i hand...
vilka rim, takt...men framförallt måste jag säga att jag älskar det "rakt påiga" i dikten. Den har sin mening...men inte inlindat i konstlade ord utan på ett ännu bättre sätt i berättelsen...tänker nästan på fabler?
hur bra som helst! Kul med att månen slocknade i slutet...
"Med munnen vidöppen
och huden blek
ställde han sig under månen
och skrek"
2005-12-06

    sphinx
stark och berörande dikt med annorlunda metaforer. svårt skriva ngt nytt om döden, men du har lyckats. helt enkelt jättebra!
2005-12-05
  > Nästa text
< Föregående

mädchen