Det har vänt! Fast jag måste intala mig det, så att jag kan tro det: det har vänt!
Det blir inte längre allt mörkare. Almanackan ljuger inte.
Men alldeles lätt är det nu inte att se och känna detta här i vintern. Kylan finns både ute och inne. Kanske har däggdjuret människa svårt med sådant, att se det subtila. Kanske är det lättare för fåglarna. Deras ljussinne är måhända skarpare än vårt.

Var det inte en liten extra schwung över korpens flykt idag, särskild klang i hans röst, när han svart lågt drog här förbi över snön? Och nog var det nästan sång jag hörde från blåmesen i solskenet igår.
Det finns kanske tecken i naturen på att det vänt ändå. Jag måste skärpa mina sinnen och tala med korpar på korpars språk. Då går det nog bättre.
"Korrp! Korrp! Visst har det vänt".

Jag måste tro på de bevingade. Och hoppas på takdropp, på tussilago lite längre fram.