Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Med honom finns jag...


Skatfrun

Det var en gång en mycket - mycket fin man.
Han arbetade idogt ibland...mycket mer än idogt ibland. Han hade många många små och större prylar att hålla reda på. Oftare än ofta sa han - samtidigt som han ett ögonblick stannade upp - "var la jag nu den"...?! Han skänkte vid sitt flitiga rumsterade bland tingen inte den minsta tanke åt parkeringsboten som hotade välta kylskåpet på ända...Lappen var nämligen fästad med en liten magnet på köldens härd i det annars så varma köket...
Att han inte, ja- näst intill aldrig lät blicken fastna på papperslappen berodde helt enkelt på att han var utan de där medlen som behövdes för att ställa sig bakom de andra i kön framför lilla fröken Sigvadssons postlucka - det var dit han skulle få bege sig om han mot förmodan skulle betala sin bot.
Medan han pysslade i all sin prakt satt där en rufsig skata, inte tjuvaktig - lägg noga märke till detta gott folk, men ack så rufsig och skatlik på andra sätt...Någon kanske invänder "Skator är vackra och kloka fåglar - de bör ej föraktas." Rätt rätt...vem har sagt något annat ...inte förnekas väl detta...
Rätt ska vara rätt och noga beskrivet...den eller det som vid skata jag nämner var ej en skata - dock lik på somligt...
Svart - jodå... och rufsig som vid ruggning.
Nej hu - det var en kärring som hette duga - ja det kunde varit hennes namn...men icke.
Tro det nu eller låt bli men det var den mycket, mycket...mycket fine mannens fru.
Att han en gång valt att ta just denna fågelliknande varelse till sin fru - ja, det kan tyckas som en gåta.
Det var det också, i alla fall för "skatan"...
Skator har långa näbbar som sig bör - häri låg en annan av likheterna. Den fine mannens skatfru var skapt med en utväxt - som åtminstone på håll kunde misstas för en näbb. Kanske var hon innerst inne mer fågel än vad man både kunde tro och veta...hon föredrog att picka i sig de torraste brödkanter hon kunde hitta men nu har pennan hoppat alltför långt ifrån historiens innehåll- det var den pysslande fine - mycket mycket fine mannen det skulle berättas om.
Utspritt kring sina fötter, där han stod, hade han burkar, kartonger och små påsar i mångfald - han sorterade...Han tycket om ordning, han ville veta vad han hade sina ting...men detta till trots så frågade han sig ofta, oftare än vad han tyckte om, "var har jag nu lagt den där..."
Skatan - ja, den ruggiga, rufsiga näbbförsedda frun älskade den fine mycket, mycket fine mannen överallt och över allt annat på denna jord.
En viss oro gnagde dock i hennes inte alltför begåvade hjärna (det där sista kanske inte var riktigt sant...men vad är väl det egentligen i sagorna), - tänk om hennes mycket, mycket fine man en ruggig dag inte visste var han lagt sig själv...visserligen var det henne, skatan alltså, han brukade rikta den där frågan..."var har jag nu..." till - så hon närde ganska stort hopp om att finnas nära även den gången, om det nu kom någon sådan, han gud förbjude la bort sig själv.




Se där satt hon - den rufsiga skatan...du minns...eller hur?
Hon satt i den mycket , mycket ...mycket fine mannens kök. Ja, det var deras kök - de hade kök och rum och allt de kunde behöva för att inte behöva sitta under en gran vintertid...
Jo minsann - där satt hon och plirade runt...jodå - så var det eftersom hon inte sovit en endaste ynka blund under natten - trött var hon...
Natten hade inte varit snäll., det var den annars oftast nuförtiden - annat var det förr. Och fattas bara annat när hon fick somna med den mycket, mycket...mycket fine mannens andetag som vaggvisa.
Drömt hade hon gjort och det rysligt - se där smög sig ytterligare en liten "sago inte riktigt sant mening" in. Inte hade hon väl kunnat drömma så rysligt om hon inte fått en blund i ögonen...så för att få rätt på berätteriet - några blundar hade det blivit...men inte var de många.
Den mycket, mycket fine mannen, som också var vacker som en daggdroppe, snusade ganska gott bland drömmarna... medan frun satt där i köket och plirade....stunder som denna var lugna i skatfruns hjärta hon behövde aldrig då oroa sig för att det skulle komma ett "var har jag nu lagt..." över den mycket, mycket...mycket fine mannens läppar. Både han och hon visste precis var han lagt sig.
Men hoppsan! Plötsligt och oväntat var den där...den vackraste röst hon visste...
Det var en mycket mycket ...mycket fin och trött man som ropade hennes namn, ingen kunde få hennes namn att låta så vackert som han...
När hennes vackre daggdroppe vaknade så saknade han henne, just henne - ruggig eller ej...
Hon saknade alltid honom...som om han inte kunde vara nära nog. Hon ville helst inte ha längre avstånd mellan den mycket, mycket...mycket fine mannen och sig själv än vad hennes näbb - jag menar förstås näsa var lång.
Numera var det en mycket, mycket...mycket lycklig fru, annat hade det varit förr. Fattas bara annat med ett liv, en man som hennes.
Skatfrun tog sig till rummet där kuddar och drömmar håller till. Hon plirade på den mycket mycket...mycket fine mannen, hennes alldeles egen hjärtestorm som hade krupit ner under täcket igen...han ville ha sig några "blundar" till.
Hjärtestorm - jo, det kan låta vådligt det men det var ett alldeles förtjusande oväder som bodde i hennes hjärta...inte ett ögonblick var det stiltje i skatfruns bröst - för se hon älskade alldeles kolossalt sin mycket, mycket...mycket fine man. Den sortens storm var den bästa av stormar...den levde hon av - annat hade det varit förr...
Inte mycket mer än, nog var det vackert så det räckte, huvudet stack nu fram under täcket...
Skatfrun kunde titta och titta och titta - så länge som tiden fanns. Hon älskade att titta på den mycket, mycket ...mycket fine mannen när han sov. Hennes man var inte av den sorten som behövde rätta till anletsdragen - polera masken för att vara vacker, nej han var vacker ändå - inifrån mitten och ut...Då kan man sova, skala potatis eller snyta sig i gardinen och vara vacker som en dag och en natt samtidigt. Skatfrun hade hittat mannen som var just det där - vacker ända inifrån mitten...
Sådana män växte varken i lingonris eller jordgubbsland.
Det växte bara en...hade bara vuxit en och skulle heller aldrig groddas någon annan än just han som nu låg där - och var vacker medan han sov...
Skatfrun nöp sig i armen - och tack och lov så gjorde det förbaskat ont...




Prosa (Novell) av picpic
Läst 220 gånger
Publicerad 2011-01-01 15:44



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

picpic
picpic

Senast publicerade
LUGN
Skatfrun
LYFT
STRANDFYND
* Se alla